Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teodorescu: Normbrytandet som norm

I Sverige gillar vi olika så länge alla gillar likadant. Det är sant när det kommer till mode, och lika sant när det kommer till politik.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Alla framgångsrika normbrytare liknar varandra, men varje misslyckad normbrytare är misslyckad på sitt eget sätt. Till den senare kategorin hör Åhléns senaste kampanj. På varuhusets hemsida kan man läsa: "Vår frihet att klä oss som vi själva vill har sedan länge begränsats av könsnormer. En man som klär sig mer kvinnligt klär av sig sin makt och en kvinna som klär sig mer manligt klär på sig den. Är det inte dags att bryta klädmaktsordningen?"

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I företagets katalog och på affischer utspridda på stan illustreras budskapet med kändisar som klätts ut i vad som ska antas vara det motsatta könets kläder. Bortsett från att kläderna som modellerna poserar i varken är särskilt smickrande eller ens feminina/maskulina, utan snarare androgyna, är det intressant hur den politiskt korrekta normkritiken blivit norm. Liksom hur individualismen kollektiviserats när alla avviker och bryter samma normer, enligt exakt samma mall. 

På Facebook kommenterar en bekant den normkritiska diskussionen enligt följande: "Ska man på allvar göra något normkritiskt hösten 2016, ja då ska man göra detta: bjud på en klassisk middag med mannen uppklädd i smoking eller en riktigt proper kostym, och kvinnan i klänning. Mannen ska självfallet hålla ut stolen, vara den som beställer åt båda efter att noggrant hört sig för om vad bordssällskapet vill ha, och sedan avslutningsvis ta notan också."

I Sverige gillar vi olika så länge alla gillar likadant. Det är sant när det kommer till mode, och lika sant när det kommer till politik. Likformighet och konsensus premieras, den som dristar sig till att tänka fritt ska genast sättas på sin plats - inte sällan av de som förespråkar mångfald som både mål och medel. Men vad är mångfalden värd när den mest handlar om yta som saknar förankring i något mer substantiellt? Och hur kan man å ena sidan hävda att traditionellt kvinnliga och manliga uttryck är konstruerade, och å andra sidan förespråka kvotering som baserar sig på könens (i detta fall kvinnans) särart?

Jämställdhet handlar inte om att blunda för skillnaderna mellan könen. Inte heller handlar det om att kvinnor ska känna att de behöver undertrycka det "kvinnliga" och klä eller bete sig mer som män för att tas på allvar, medan män ska anamma och därigenom legitimera det "kvinnliga" eftersom det anses som lägre stående i makthierarkin. Vad säger ett sådant synsätt om bilden av det traditionellt kvinnliga? Jämställda blir vi först den dagen vi behandlas lika trots våra olikheter.