Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

HTZgg7wL9NZAenknv3Jmv2JEUGs.jpg
Bild: Ernst Henry Photography

Teodorescu: Nej, 1930-talet är inte här igen

Utnyttjandet av Förintelsen i politiska sammanhang har blivit cynisk och opportunistisk.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nazismens ondska är för de flesta av oss omöjlig att ta in. Det är därför som vi måste fortsätta att ta in den. Vi har en skyldighet mot alla de miljoner människor vars liv nazismen brutalt släckte. Mot alla de judar som än i dag lever med trauman som gått i arv. Vi får aldrig glömma.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men vi har också en skyldighet att aldrig relativisera nazismens illdåd. De senaste årens alltmer kreativa svenska paralleller till 1930-talets Tyskland, där man hänsynslöst använder förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta politiska meningsmotståndare inom borgerligheten, är vedervärdiga. Dessa referenser vulgariserar debatten, exploaterar folkmordets offer, devalverar nazismens brott mot mänskligheten samtidigt som de, paradoxalt nog, riskerar att försvåra våra möjligheter att faktiskt lära oss något av historien.

De som missbrukar den historiska erfarenheten gör det antingen av okunnighet eller av taktiska, men ack så cyniska, skäl. Att missbrukarna påfallande ofta hör till partier som frotterat sig med kommunistiska diktaturer i decennier, eller till partier som tagit stöd av dessa mördarregimer, talas det tystare om. Historielösheten är stötande, hyckleriet uppenbart.

Problemet är att de alltmer frekventa skildringarna av hoten mot den svenska demokratin uppkommit som ett svar på den stramare migrationspolitiken. Men oavsett vad man tycker om den rådande lagstiftningen som den rödgröna regeringen drivit igenom, eller om Sverigedemokraterna och övrigas relation till partiet, så måste man kunna se de uppenbara skillnaderna. Där dagens demokratiska Sverige prövar människors asylskäl i flera instanser och avvisar de som saknar asylskäl, införde 30-talets Tyskland raslagar, koncentrations- och slavläger för judar och romer.

Att ta det faktum att den svenska lagen fungerar i enlighet med lagstiftarens intention, nämligen att enbart den som har skyddsskäl får stanna, är inte ett tecken på gryende stöveltramp. Att känna oro inför framväxten av parallella samhällen, med etniska förtecken, och därmed en sviktande stat är inte förstadiet till varken nazism eller fascism. Tvärtom utgör den sviktande staten ett hot mot minoriteter i sig.

I riksdagsvalet för fyra år sedan fick det nazistiska Svenskarnas parti 4189 röster. Partiet lades ner och återuppstod i arvtagaren NMR som halverades i årets val. Ändå har svensk media, närmast besatt, regelbundet rapporterat om NMR vilket gett partiet en relevans som det helt saknar.

Varför har man då gjort detta? Givetvis ska man ta på allvar att en totalitär ideologi, som vill störta demokratin, lockar till sig anhängare. Ledarsidan har exempelvis förespråkat förbud av deltagande i organisationer som NMR. Extremiströrelser som vilar på ideologisk eller religiös grund ska alltid bekämpas.

Men det handlar om proportioner, om att vara försiktig med att ropa att vargen kommer när det mest handlar om en vilsen lus. Den maktkamp som nu utspelar sig mellan höger och vänster, men sorgligt nog också inom delar av högern, där man trivialiserar ett av historiens värsta folkmord i syfte att brunsmeta meningsmotståndaren, hör inte hemma i en anständig politisk debatt.

Mest läst