Hösten år 2008, i mitten av Reinfeldtregeringens första mandatperiod, skrev migrationsminister Tobias Billström, Stockholms socialborgarråd tillika ordförande i Moderaternas arbetsgrupp mot utanförskap och segregation Ulf Kristersson, samt riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson en linjeartikel på DN Debatt. "Vi måste våga tala om vilka värderingar och vilka regler vi vill ska prägla ett internationaliserat Sverige. "Acceptera och bli accepterad!" är en rimligare princip för nykomlingar än ohållbara löften om att bli försörjd av dem som redan bor här. Då ger vi något bestående till de barn vars föräldrar en gång invandrade och drömde om ett bättre liv i Sverige." (25/8-2008).
Senare, närmare bestämt i början av Reinfeldtregeringens andra mandatperiod, skulle Alliansen med Moderaterna i spetsen ingå sin famösa överenskommelse med Miljöpartiet. En uppgörelse som i mångt och mycket innebar en urvattning av den vision som de tre Moderaterna hade skissat på några år tidigare. Ännu en tid senare skulle Tobias Billström bli offentligt tillrättavisad av självaste statsministern för sina försök att lyfta volymfrågan, Reinfeldt hålla sitt "öppna hjärtan"-tal och Alliansens slutligen förlora makten. Man kan bara spekulera, men nog hade utgången av valet 2014 kunnat bli en annan om 2008 års linjeartikel inte hade förpassats till byrålådan?
Under söndagen väljs Ulf Kristersson till Moderaternas nya partiledare efter Anna Kinberg Batra. Ur ett perspektiv har han strålande förutsättningar: det är svårt att få ett sämre utgångsläge än det Kinberg Batra ärvde. Samtidigt kvarstår Moderaternas stora problem - inte i sakfrågorna där partiet hittat tillbaka till sina rötter, utan i bristen på förtroende för att uppvaknandet är av det bestående slaget. När man talar med moderata väljare, inte minst de som har lämnat partiet för Sverigedemokraterna, är det just bristen på förtroende för att den nygamla linjen är här för att stanna som kommer på tal.
Ett förtroende som kan ta decennier att bygga upp kan raseras i ett ögonblick. Därför måste Kristersson våga välja väg och stå kvar oavsett varifrån vinden blåser. Samtidigt som han måste göra det som ingen moderat partiledare tvingats till tidigare; nämligen vinna ett tvåfrontskrig mot Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Att han har medgett att Decemberöverenskommelsen var ett misstag är ett viktigt första steg i den försoningsprocess som partiet behöver initiera med sina forna väljare. Men det räcker inte att enbart i ord ta avstånd från den konstruktion som passiviserat den borgerliga oppositionen. Förändring förutsätter makt. Varför ska väljarna lägga sina röster på partier som talar om förändring men som inte tar varje tillfälle i akt att gripa makten?
Skälet till Moderaternas höga siffror under Fredrik Reinfeldts glansdagar berodde inte nödvändigtvis på att partiet lyckades förändra svenska folkets värderingar ifråga om vad som var rätt. Framgången berodde på att partiet triangulerade och anpassade sig till ståndpunkter som ansågs rätt, det vill säga i mångt och mycket socialdemokratiska ställningstaganden med blått strössel. I stället för att ifrågasätta helheten modererade man i befintliga system och laborerade med procentsatser, allt för att inte stöta sig med de nya väljarna som man hade förvärvat från vänster. Det var som om man innerst inne skämdes över att det var traditionella borgerliga värderingar om egenmakt, frihet och rättvisa som låg bakom sådant som jobbskatteavdrag och reviderad socialförsäkring.
Under lång tid anklagades de Nya moderaterna för att vara en chimär. Att den pärlhalsbandslösa omdaningen mest var ett slugt pr-trick. Men partiet förändrades i grunden under Reinfeldt. Så länge de opinionsmässiga framgångarna kunde inkasseras höll många tyst. Men under ytan växte ilskan och det var i den vevan som en och annan kärnväljare började undra vad vinsten egentligen var värd om Moderaterna bara kunde vinna val på att iscensätta en bättre version av den gamla vänstern. Det var denna ilska som slutligen mobiliserade den stora väljarströmmen till SD.
För att åter bli ett starkt alternativ för borgerliga väljare måste partiet under Kristersson idéutveckla på de områden där man har som högst trovärdighet: rättspolitiken, försvaret, arbetsmarknaden, ekonomin/skatterna, migration/integration. Och precis som Liberala Nyhetsbyråns chef Svend Dahl nyligen konstaterade har M "inte råd att slarva vad gäller statens grundläggande funktioner eller föra en politik som sätter känslan av samhällelig sammanhållning på spel." (Bohuslänningen 28/9). Kristersson hade denna bild klar för sig år 2008 och att döma av hans anförande i Almedalen i somras är det en uppfattning som han behållit, även om han borde ha stått upp för den också när den var politiskt tabu inom partiet.
Det Moderaterna borde ha lärt sig av ärkefienden Socialdemokraterna är känslan av stolthet inför de egna värderingarna. De sistnämndas historiska särställning i Sverige byggde på en pedagogisk, värdegrundad opinionsbildning som hämtade sin näring ur en glasklar berättelse i vilken begrepp som solidaritet och rättvisa var dominerande. Konflikten med högern var livsnerven. De socialdemokratiska väljarna var övertygade i själ och hjärta om politikens överlägsenhet, aldrig övertalade. Blev de väljare som möjliggjorde Alliansens seger två val i rad, som kom från vänster, någonsin övertygade borgerliga väljare, eller lyckades man bara övertala dem för stunden?
Kristersson behöver hitta en berättelse för framtiden bortom total gränslöshet och exkluderande folkhemsnationalism. En berättelse som utgår från individen, där varifrån du kommer underställs frågan om vart du är på väg, där meritokrati och bildning är eftersträvansvärda ideal, där fattigdom inte går i arv. En berättelse som andas frihet och egenmakt, där låga skatter, marknadsekonomi och frihandel, öppenhet inför EU och NATO är självklara inslag. En berättelse om ett parti som inte aspirerar på att vara det självklara valet för alla men likväl ett parti för de som kombinerar värnandet av individuella rättigheter med respekt för traditioner och en stabil samhällsutveckling.
