Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teodorescu: Moderaterna måste hitta tillbaka till rötterna

Moderaterna gör klokt i att inte hoppas för mycket på nästa års val. Att ta över ett så sargat parti med så dålig framförhållning är en grannlaga uppgift.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Anna Kinberg Batra höll sitt livs bästa tal i sin karriärs sämsta stund. Hennes situation blev till slut ohållbar - svår har den varit från första början. Kinberg Batra ärvde minnet av Fredrik Reinfeldts framgångar, men framför allt ärvde hon hans fatala misslyckanden. Under innevarande mandatperiod har Kinberg Batra tvingats anpassa partiet efter en ny verklighet, men först efter en senkommen insikt om att verkligheten inte anpassar sig efter partier med orealistiska och oförenliga ideal.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Att de som en gång piskat de sina till lydnad under Reinfeldts kompromisslösa (migrations)linje, en central förklaring till den moderata flykten till SD, en tid senare så lättvindigt och med trovärdigheten i behåll skulle komma undan med att inta diametralt nya positioner var helt enkelt inte sannolikt.

Tvärtom har det inträffade spätt på bilden av en politikerklass som bryr sig mer om att sjunga med änglarna genom ständig riskminimering och posering, än om att adressera de problem som människor upplever. Denna omständighet talar emot de potentiella kandidaterna Elisabeth Svantesson som Ulf Kristersson: båda statsråd i Reinfeldtregeringen, båda ursprungligen med tydliga åsikter om svensk migrations- och integrationspolitik som tystades och lät sig tystas av Reinfeldt, båda frontfigurer under Anna Kinberg Batras partiledarskap.

Moderaternas problem är i liten utsträckning personrelaterat, vilket kuppmakarna snart kommer att bli varse. Det krävs ryggrad och långsiktighet för att vinna val. Det krävs en torr samhällsanalys som utgår från verkligheten sådan den är, inte sådan man önskar att den vore. Det krävs en problemformulering som i sin tur utgår från samhällsanalysen, som står självständigt, oberoende av vilka övriga partier som gynnas eller missgynnas av det egna ställningstagandet. Det krävs konkreta lösningar som förklarar vad som ska uppnås, men framför allt hur det ska uppnås. Och numera, i ett treblockssystem där ena parten är paria, krävs det också svar på vilka man ska genomföra sina förändringar med. 

Nu står man inför betydande vägval: För det första måste man välja om Alliansen ska hålla ihop eller inte. I dagsläget, givet den splittrade synen på regeringsfrågan, har samarbetet blivit en black om foten för Moderaterna. Fram till valet 2018 måste Alliansen, i praktiken Moderaterna och Centerpartiet, enas kring hur man ska förhålla sig till allehanda statsbudgetfrågor och eventuella misstroendevoteringar, något som redan om några veckor kan ställas på sin spets. 

Därefter måste man enas kring hur regeringsfrågan i sin helhet ska angripas då allt talar för att SD kommer att fortsätta att inneha sin vågmästarposition också efter nästa års val. Risken är dessutom överhängande att partiet blir Sveriges näst största. Det duger således inte att slaviskt upprepa att man vill se en alliansregering utan att ange förutsättningarna för en sådan. 

Den rimliga hållningen för en borgerlighet som tror på sin egen politik måste utifrån detta vara den som den före detta integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni (L) nyligen konstaterade med anledning av den pågående debatten inom hennes parti. Nämligen att man på riktigt överger den lamslående Decemberöverenskommelsen och är "redo att föra samtal med alla partier. Varje sakförslag ska utvärderas utifrån dess eget värde: om det ökar friheten, stärker tryggheten eller förbättrar välfärden – inte utifrån vem som är avsändare." (Tidningen NU 17/8). 

Alternativet till den hållning Sabuni ger uttryck för, som alltså också är den hållning som Anna Kinberg Batra propagerade för i januari och som borde ha gällt under hela mandatperioden, är att några av de borgerliga partierna blir ett permanent eller hoppande stödhjul åt Socialdemokraterna - det vill säga motsatsen till syftet med alliansbygget. En sådan ordning, som varken Liberalerna eller Centerpartiet tycks vara främmande inför, är givetvis Stefan Löfvens (S) våta dröm, varför det ur ett borgerligt perspektiv vore ett taktiskt och politiskt självmord. 

Moderaterna måste hitta tillbaka till sina liberalkonservativa rötter som utmanar Centerpartiets verklighetsfrånvända gränslöshet och Sverigedemokraternas exkluderande folkhemsnationalism. Det måste bli ett parti som går till val på låga skatter, marknadsekonomi och frihandel, som är positivt till EU och Nato. Som inte ser försvaret som ett särintresse, som lyfter meritokratiska ideal och eget ansvar. Som tar sig an det brustna samhällskontraktet, går till botten med segregationen och erkänner de (egna) misstag som har lett fram till dagens allt mer hopplösa situation. Som knyter bidrag till praktik, inför stegvis kvalifikation till välfärden. Som värnar den reglerade migrationen, propagerar för mer arbetskraftsinvandring och kvotinvandring via FN men mindre asylinvandring av den sort som förekommer i dag. Som inför kvalificeringsregler för svenskt medborgarskap, som ger polis och rättsväsende möjligheter att komma åt kriminalitet. Som reformerar arbetsmarknaden i grunden, utmanar facket. Som lägger grunden för en kunskapsskola, inte går i den identitetspolitiska fällan. Som inte aspirerar på att vara ett parti för alla, men likväl ett parti för de som kombinerar värnandet av individuella rättigheter med respekt för traditioner och en stabil samhällsutveckling.

Moderaterna gör klokt i att inte hoppas för mycket på nästa års val. Att ta över ett så sargat parti med så dålig framförhållning är en grannlaga uppgift. I stället bör siktet vara inställt på att stärka partiet långsiktigt. Den nya partiledaren måste acceptera att vissa partister och väljare kommer att bli besvikna och lämna i protest. Det kommer att märkas i opinionen. Låt så vara. Politik är inte enbart att vilja, det är framför allt att välja. 

Mest läst