I de kommunistiska diktaturerna betydde ytan allt. Så länge bilden av verkligheten (allt går strålande) inte överensstämde med verkligheten (allt är eländigt) var allt frid och fröjd.I dokumentären ”The King of Communism - Nicoale Ceasusecu” (BBC History) finns en scen där den rumänske diktatorn Ceausescu flygs med helikopter till en by där han ska inspektera säsongens skörd. Det är 1980-tal och rumänerna svälter under den kommunistiska regimens järngrepp.
Men nu ska skörden inspekteras och då får man vara kreativ: de underfundiga undersåtarna lägger ut det lilla de har och kompletterar utbudet med ostar, majskolvar, salami och tomater - allt tillverkat i plastoch av trä, sinnrikt målat i färgstarka nyanser. Sedan står de bredvid och ser på medan Ceausescu granskar beståndet och hoppas att han inte ska få för sig att vilja smaka av godbitarna…
I en intervju med Kulturnyheterna i SVT lät Filminstitutets vd Anna Serner nyligen meddela att: ”Om inte vi ser att branschen hjälper oss att nå 50/50 bakom kameran även på de stora budgetarna då kommer vi att öronmärk hela 2020-års marknadsstöd till bara kvinnliga filmskapare” (SVT 13/5).
Serner hävdar också att om fler kvinnor gör film så kommer filmerna också att innehålla fler kvinnor. Varför det skulle finnas ett sådant samband avslöjar Serner emellertid inte. Hade hon besvärat sig med att ta del av den forskning som finns, exempelvis från Entreprenörskapsforum, ifråga om kvinnors entreprenörskap hade hon funnit att kvinnor och män ser affärsmöjligheter i ungefär lika stor utsträckning, kvinnor marginellt lite oftare dessutom.
Om man däremot tittar på parametrar som upplevd förmåga och rädsla för att misslyckas så ser siffrorna mindre muntra ut: kvinnor sticker ut med större rädsla och mindre upplevd förmåga. Givetvis spelar den här sortens faktorer roll för kvinnors möjligheter att ta sig fram inom en rad branscher - däribland också inom filmvärlden.
För Serner, och många kvoteringsivrare med henne, har frågan om utfall blivit överordnad den om lika rättigheter. Så var det också i mitt forna, kommunistiska hemland där höjden av rättvisa kunde mätas i att alla var lika fattiga och hungriga. Att vi inte har kommit längre är bara att beklaga. Om man funderar lite längre inser man problemets vidd: Att servera någon den bild av verkligheten som hen efterfrågar, bara för att behaga så att man själv får ut det man vill ha eller för att slippa bli utsatt för något obehagligt, är skönt i stunden men ohållbart i längden.
Ett exempel i närtid: Den som söker bidrag från Kulturnämnden i Stockholms läns landsting har att förhålla sig till fyra målområden: demokrati, jämställdhet mellan könen, jämlikhet mellan olika sociala och kulturella grupper samt tillgänglighet för funktionshindrade. Under punkten ”Övrigt” står dessutom: Kulturnämnden förutsätter även att den organisation som får stöd från kulturnämnden arbetar aktivt med miljöfrågor, samt motarbetar all droganvändning i verksamheten.
När den så kallade Kulturprofilen, som anklagats för sexuella övergrepp och trakasserier i flera decennier, ansökte om pengar för sin kulturscen i Stockholm spelade det säkert roll att hans ansökan innehöll många av de värdeladdade ord som efterfrågades av Kulturnämnden. Som belöning erhöll han 80 000 kronor. Ägnade han sig åt jämställdhet för det?
I diktaturer tappar ord sin mening i takt med att verkligheten manipuleras för att spegla makthavarnas bild av den. Den utveckling vi ser i demokratin Sverige, som premierar yta framför innehåll och där kön och etnicitet är viktigare än vad du kan och tänker, är djupt skadlig. Detta eftersom människor tenderar att svara som man frågar; om den store ledaren efterfrågar salami och sådan inte finns att tillgå kommer du att snickra ihop en salami.
Om givare av kulturbidrag efterfrågar jämställdhet för att du ska få ta del av kulturstöd så kommer du att lägga dig till med en terminologi som ger sken av att din konst skapar jämställdhet. Det betyder inte att Rumänien kryllade av salami bara för att det såg ut så vid diktatorns inspektion. Inte heller betyder det att vi har jämställdhet bara för att vi räknar bröst på vita duken. Hur svårt ska det vara att förstå?
