Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teodorescu: Mer förnuft och mindre känsla

Hur långt får den som vill följa sitt samvete gå? Kan rena lagbrott accepteras om ändamålet är ädelt nog?

De senaste veckorna har två debatter med koppling till yrkespersoners samvete pågått: i det ena fallet rör det sig om en barnmorska som nekats anställning då hon med hänvisning till sin religiösa tro vägrat att medverka vid aborter, i det andra om en SVT-anställd journalist som smugglat en syrisk flykting till Sverige. Pojken hade journalisten och hans medarbetare träffat i Grekland i samband med inspelningen av dokumentärserien "Fosterland". 

Fallen skiljer sig delvis åt, det ena handlar om ett lagbrott som innehåller fängelse i straffskalan (journalisten dömdes i dagarna till villkorlig dom med samhällstjänst för människosmuggling), det andra om hypotetisk arbetsvägran med konsekvensen att anställning uteblivit och barnmorskan upplevt sig diskriminerad. Det intressanta är emellertid de skilda reaktionerna på respektive fall, särskilt från de som anser att journalisten gjorde rätt medan barnmorskan gjorde fel. 

Inkonsekvensen på området är överraskande konsekvent. Exemplen är flera: Inte sällan hävdar de som förespråkar kvotering av kvinnor att det ju redan råder kvotering av män, att så varit fallet i alla tider. På frågan om de anser att duktiga kvinnor ska kunna förlora sina universitetsplatser till förmån för mindre meriterade män, i syfte att uppnå könsbalans inom den högre utbildningen, svarar de samtidigt nej. Inkonsekvens var ordet.

Frågan är varför vissa uppfattningar, framförda av vissa avsändare, tillåts passera trots den uppenbara bristen på stringens och konsekvens? Är inte tanken med principer att de inte ska färgas av relativism? Utan principer skapas nämligen godtycke, vilket i sin tur utgör den perfekta grogrunden för otydlighet och förvirring. Vilka lagar är okej att bryta mot, spelar det roll vem som bryter mot lagen eller varför? Vilka trosuppfattningar, värderingar eller övertygelser är legitima att hänvisa till för den som inte vill utföra vissa arbetsmoment som varit förutsebara från början? 

Det behövs fler diskussioner som har dessa komplexa frågeställningar som utgångspunkt, och färre som utan eftertanke kategoriserar det ena eller det andra som moraliskt riktigt eller förkastligt - enbart baserat på hur det känns i magen. Och även om den politiska debatten alltmer påminner om en vandring i känslornas inferno är behovet av logik och konsekvens större än någonsin. Det som känns i magen är nämligen inte alltid rätt.

Mest läst