Bild: Ernst Henry photography
Bild: Ernst Henry photography

Teodorescu: Maktpartiernas ödesval

Valet 2018 är förlorat för de stora maktpartierna i svensk politik. Men det kan också, på längre sikt, bli ett startskott för den försoningsprocess som måste till mellan stora delar av folket och dess företrädare.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det skiljer 4 procentenheter mellan Socialdemokraterna (24 procent) och Sverigedemokraterna (20 procent) i DN/Ipsos majmätning (DN 22/5). Mittemellan hamnar Moderaterna på 22 procent. Aldrig förr har det stora maktpartiet, som historiskt vunnit val på uppemot 40-50 procent, legat så lågt i en DN/Ipsos-mätning i maj under ett valår – trots att mätningarna gjorts sedan år 1979.

Mycket talar därmed för att höstens val kommer att gå till historien som valet då socialdemokratin tappade greppet om makten och Sverigedemokraterna och Moderaterna blev jämnstora. Kanske går SD rentav om M – eller till och med förbi S. Oavsett hur siffrorna faller ut kommer vi att vakna upp till ett helt nytt politiskt landskap den 10 september.

ANNONS

Föga förvånande skapar den nya spelplanen desperation. I en lång artikel i Svenska Dagbladet skildras den plan som kallas för ”S 2025” och som stakar ut hur Socialdemokraterna ska moderniseras efter valet. ”Mellan skål och vägg säger många att det här kan gå åt helvete. Vi pratar mer om konsekvenserna av ett dåligt valresultat än hur vi ska vinna”, säger en källa inom partiet till tidningen (SvD 19/5).

Men Socialdemokraternas utveckling är knappast unik för Sverige, den går igen i många europeiska länder. En viktig orsak till partiets sensationella framgångar över tid, och därmed motsatsvis till det samtida misslyckandet, var förmågan att se och modet – liksom viljan – att åtgärda allvarliga samhällsproblem.

Sedan hände något. Kanske blev framgången så stor att man till slut segrade ihjäl sig. Eller så tog maktbegäret över. I stället för reformer blev partiet systembevarande. Borta var nytänkandet, idéutvecklandet. Sakta men säkert slutade man också att lyssna på sina väljare. Många av de som en gång byggde Sverige, som ständigt prioriterats ner, och som därför (med rätta) tappat förtroendet för makthavarna.

Det är denna förlorade förståelse för väljarnas vardag, ingen rasistisk farsot, som öppnat dörren för SD. Men att partiet skulle växa på det sätt som det har gjort var ingen naturlag. Tillväxten beror primärt på två faktorer: den ena är att det saknades ett starkt folkligt stöd för den allt generösare migrationspolitik som fördes och som (oavsett av Stefan Löfven i dag hävdar) det rådde konsensus om i riksdagen, varför SD direkt kunde säkra en stor del av opinionen i en enskild fråga.

ANNONS

Den andra faktorn rör de övriga partiernas ovilja att förhålla sig till de problem som så småningom kom att uppenbara sig för allt fler väljare, oavsett klasstillhörighet, på allt fler områden. Vi som tidigt varnade, inte sällan hade vi utländska rötter, anklagades för att gå SD:s ärenden och utsattes för hårda drev och smutskastningskampanjer. Många kollegor såg detta och valde att tiga av rädsla för att själva utsättas för brunsmetningen. Men historien kommer att ge oss rätt, dessvärre.

I höstas efterlyste jag berättelser från människor som tidigare röstat på S eller M och därefter lämnat för SD. De flesta av de drygt 2 000 som mailade mig inom loppet av ett dygn hänvisade till de stora partiernas ovilja att värna den restriktiva migrationspolitik som de historiskt stått för, liksom till de tvärpolitiska överenskommelser som gjorts i syfte att utestänga SD från politiskt inflytande i strid med valresultaten (23/9-2017).

Gemensamt för respondenterna, oavsett ursprunglig partitillhörighet, var att de efterfrågade en konkret plan för hur alla de migranter som Sverige välkomnat ska komma i arbete, bli självförsörjande och en del av samhället. Mycket kretsade således kring integration och väldigt lite kring de invandrades ursprung.

I princip alla efterfrågade en ursäkt från de politiker (typ alla!) som missbedömt situationen och förbisett konsekvenserna. Framgent önskade de politiskt mod att stå upp för – och stå kvar vid – också ståndpunkter som kunde uppfattas som kontroversiella, utan att ta hänsyn till hur opinionsvinden för stunden blåser.

ANNONS

Frågan som många ställer sig efter den senaste tidens opinionsmätningar är vad S och M ska göra nu när de tycks ha prövat allt och ändå fortsätter att förlora väljare. Det enkla svaret, som tycks vara mycket svårt att genomföra i praktiken, är att strunta i vad SD gör och i stället utgå från vad man själv vill göra.

Det var ett fatalt misstag att med emfas hävda att jorden var platt bara för att SD påtalade hur rund den var. I stället för att ta strid med SD om verklighetsbilden borde man ha konkurrerat med nykomlingen om lösningarna. Då hade väljarna haft tydliga alternativ och det hade tidigt blivit uppenbart att SD saknade just lösningar.

Därför måste man, om man vill bryta SD:s särställning, släppa besattheten kring partiet och fokusera på verkliga samhällsproblem – även om man råkar se samma verklighet som sin meningsmotståndare. Politiken kan inte ännu en mandatperiod reduceras till ett skådespel där man avstår från att driva den politik man tror på bara för att slippa få stöd av SD.

Samtidigt finns det politiker och opinionsbildare som hävdar att Socialdemokraternas och Moderaternas ambition att förhålla sig till väljarnas dagordning, alltså verkligheten, utifrån opinionsmätningarna är fel. Att det bara gynnar SD. Med facit i hand över det senast decenniet vet vi dessvärre att det paradoxalt nog är just sådant ängsligt undvikande av verkligheten som ligger till grund för SD:s expansion.

ANNONS

Dessutom är det knappast förenligt med politikernas uppdrag att strunta i allvarliga samhällsproblem enkom för att det skulle kunna gynna eller missgynna ett visst parti (intressant nog är det ingen som föreslår att man ska undvika att prata om klimathotet för att det kan gynna MP eller om jämställdhet för att det kan gynna FI).

Men analysen om ”SD-smittan” missar ytterligare en parameter som är lika väsentligt inom kärleken som inom politiken – nämligen tajming. Att börja förhålla sig till väljarnas prioriteringar nu, som en omvändelse under galgen, utan att samtidigt på ett trovärdigt vis förklara varför man agerade som man gjorde tidigare kommer knappast att väcka några sympatier. Snarare tvärtom. Därför är det fundamentalt att S och M inte börjar vackla av rädsla för kortsiktiga tapp utan att de vågar driva den politik som de tror på långsiktigt.

Valet 2018 är förlorat för de stora maktpartierna i svensk politik. Men det kan också, på längre sikt, bli ett startskott för den försoningsprocess som måste till mellan stora delar av folket och dess företrädare. Det förutsätter att politikerna slutar betrakta väljarna som idioter som man enkelt kan förleda. Det förutsätter en uppriktig ursäkt. Det förutsätter att politiken återigen handlar om något större och mer visionärt än vem som kan plocka flest symboliska poänger på att ta mest avstånd ifrån SD.

ANNONS
ANNONS