Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teodorescu: Måste man vara frisk för att vara sjuk?

På sjukhuset där vi befinner oss finns endast en läkare i tjänst med ansvar för många olika avdelningar, däribland förlossning och barnakut, efter ordinarie arbetstid. Vem vill vara patient hos en läkare som jobbar under sådan press?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Efter drygt en veckas dagliga kontakter med svensk sjukvård är jag gråtfärdig. Och fullkomligt skräckslagen. Det börjar med att vår tre månader gamla son plötsligt blir sjuk varpå vi åker in till akuten på kvällen. 

I entrén möts vi av stora skyltar med budskapet ”Tillmälen, svordomar, oförskämdheter ACCEPTERAS INTE. Hot och våld polisanmäls, vi har nolltolerans mot hot och våld!”. Vid inskrivningen upprepas att väntetiderna är långa och vi upplever att man ifrågasätter varför vi alls åkt in. 

I väntrummet sitter snörvlande barn i alla åldrar och efter tjat får vi sitta i ett mindre väntrum dit två ännu yngre bebisar också hänvisas. Timmarna går och sjukvårdspersonalens förklaringar till vår sons tillstånd blir allt mer kreativa. Vi frågar om RS-infektion men inga prover tas, man gör ingen skillnad på RS och vanlig förkylning får vi veta, detta trots att spädbarn som drabbas av RS kan bli mycket sjuka. 

Efter fem timmar har klockan hunnit bli tre på natten och vi får åka hem utan någon egentlig hjälp; ”även om vi hade velat lägga in honom hade vi inte kunnat” är det sista besked vi lämnas med. 

Vi går på dagliga återbesök hos en annan vårdgivare. Vi matar vår son med en spruta i kinden varannan timme dygnet runt, översköljer hans lilla näsa med koksalt, inhandlar en elektronisk snorsug som vi febrilt kämpar med. Men han blir allt sämre. Fyra dygn senare blir han plötsligt alldeles blå och slutar gråta, han kan inte andas, jag ringer 112 och plötsligt sitter vi i en ambulans. Ångesten som följer saknar jag ord för.

Nytt sjukhus, ny bedömning, klockrent fall av RS. Han läggs in, får sond och hjälp med andningen. Efter fyra dagar kan han andas själv men äter bara små mängder när han ska prova att äta själv. Läkaren insisterar på att vi ska skrivas ut eller gå på permission som det heter. Jag envisas med att det inte räcker med att han bara kan andas, han måste också kunna äta utan hjälp. Det spelar ingen roll enligt läkaren. Han är för frisk för att vårdas på avdelning där platserna är hårdvaluta, men enligt min uppfattning helt uppenbart för sjuk för att åka hem. Väl hemma kräks vår pojke upp det lilla han får i sig. Ångest på nytt.

Dagen efter åker vi in för viktkontroll - han har tappat en ansenlig mängd under dygnet vi tvingats hem mot bättre vetande. Han läggs in på nytt. Så mycket lidande helt i onödan.

Man kan mäta ett lands grad av anständighet utifrån hur sjuka, äldre och barn behandlas. Sverige är ur detta perspektiv inte ett särskilt anständigt land. Vårdpersonalen trollar med knäna, köerna växer, platsbristen gör att en människas sjukdomsförlopp måste tangera gränsen till ohållbart för att prioriteras. En liten bebis som visserligen numera kan andas själv men knappt äta skickas hem - är det den nivån svensk sjukvård ska ligga på? 

På sjukhuset där vi befinner oss finns endast en läkare i tjänst med ansvar för många olika avdelningar, däribland förlossning och barnakut, efter ordinarie arbetstid. Vem vill vara patient hos en läkare som jobbar under sådan press? Sjuksköterskorna vittnar om villkor som de som planerar vården aldrig skulle acceptera. Ruljansen på personal är stor, rädslan för att något ska gå fel varpå patientsäkerheten kan äventyras likaså. För att inte tala om den plågsamma vetskapen om att alla som behöver läggas in under infektionstoppen inte kommer att kunna få plats. 

Hur kunde det bli såhär i ett land med skyhöga ambitioner på välfärdsområdet och med ett skattetryck som slår världsrekord? Läkarna och sjuksköterskorna som jag frågar suckar uppgivet när jag för frågan på tal. Flera återkommer emellertid till att det grundläggande problemet är bristen på sjuksköterskor. Utan sjuksköterskor kan sjukhusen inte ha alla platser öppna på avdelningarna vilket leder till platsbrist, trots att det rent fysiskt kan finnas lediga platser att tillgå. Många läkare jag talar med, hemmahörande inom olika fält, beskriver att en ansenlig del av arbetstiden går åt att leta efter en vårdplats till patienterna. Resursslöseriet är enormt.

I stället för att lyssna till de som dagligen arbetar inom vården för att gå till botten med problemen lägger partierna betydande energi på att argumentera för att problemen minsann vuxit under det andra blockets mandatperiod. Det kommer knappast att blidka väljarna i längden. Problemen, som inte minst vården står inför, har vuxit under lång tid, ansvaret för bristerna kan därför fördelas jämt. 

Nu måste politikerna fokusera på välfärdens kärna och skära i det som faller utanför. En diskussion om finansieringen av framtidens välfärd måste också initieras. Kostnaderna ökar lavinartat i takt med att befolkningen blir äldre och större till följd av de senaste årens stora migration. Därför måste välfärden sannolikt komma att finansieras av den enskilde i högre utsträckning, precis som det är i andra länder. Det förutsätter emellertid att människor också får behålla mer av de pengar de själva slitit ihop. Därtill måste förmodligen tillgången till välfärd ske successivt genom kvalificering för den som är ny i Sverige. Inspiration kan hämtas från valfritt försäkringsbolag: först betalas en avgift, sedan plockas ersättning ut - inte tvärtom. I längden klarar nämligen systemet inte att betala ut mer än vad som betalas in.

Det sägs att val avgörs på valdagen. Men det är en sanning med modifikation. Val avgörs i vardagen, mellan valen. Det är i mötet med sådant som vård, skola och omsorg, liksom polis och rättsväsende, som statens förmåga att fullgöra sitt åtagande sätts på prov. En förmåga som uppenbarligen brister när de allra svagaste lämnas att klara sig bäst de kan. Det är dags för oss skattebetalare att höja våra röster. Såhär får det inte fortsätta.

Mest läst