Blir du kränkt av andra människors högtider eller traditioner? Av Luciafirande eller dans kring en midsommarstång? Jag har i princip aldrig träffat någon som blir det, men om man följer debatten såhär års får man intryck av att det skulle röra sig om ett stort problem. Kanske har jag haft tur som inte stött på dessa lättkränkta personer, eller så är det helt enkelt så att upprördheten är uppdiktad för att skymma ett annat problem.
Scrollar man igenom sociala medier visar det sig att det sällan är de som av hävd inte firar Lucia som upprörs. Nej, de mest upprörda tycks vara sådana som brukade fira Lucia men som nu oroar sig för att de som inte tidigare firat Lucia ska känna sig kränkta av andras firande.
Jag skulle gissa att de flesta människor med rötter i andra kulturer och religioner, som invandrat till Sverige, ser det nya landets traditioner som något positivt. Det är genom att bjudas in till dem, genom att få upptäcka dem tillsammans med de som tar dem för givna, som vi kan göra dem till våra. Det är integration i praktiken.
Traditioner som får fortleva också när samhället förändras blir nycklar till framtiden. Traditioner som göms undan, som pågår bakom stängda dörrar dit vi som inte fötts här aldrig får tillträde (eftersom vi kanske skulle kränkas av traditionernas blotta existens), blir däremot exkluderande. När valet att anamma en tradition eller ej fråntas den enskilde slutar omgivningen att betrakta honom eller henne som lika kapabel att välja som andra. Det är kränkande på riktigt.
Men helt oavsett om dessa lättkränkta individer finns eller om de som är lättkränkta å deras vägnar är få eller många till antalet är debatten illustrativ i sig. I grunden skymtar nämligen något av det svenskaste - konflikträdslan. Såhär års kommer det alltid nyheter om förskolor och skolor som ställt in luciatåg, under vårterminen handlar det om skolavslutningar som inte hålls i kyrkor. Ibland har det visat sig att dessa nyheter inte ens stämmer.
Ett exempel som rönt mycket uppmärksamhet kommer från Motala (23/11 Motala och Vadstena Tidning). "Beslutet tar vi inom ramen för skollagen, mot diskriminering och kränkande behandling. Vi vill inte exkludera någon", sade Anna Karmskog, förskolechef. En upprörd förälder som Expressen intervjuade beklagade beslutet med hänvisning till vikten av att värna traditioner (Expressen 24/11). Senare visade det sig att det skett ett missförstånd i kommunikationen och att det råder olika bilder av vad förskolechefen egentligen sade (Corren 26/11).
Men det intressanta, i de fall där det faktiskt stämmer eller om man lyssnar på de föräldrar som uttryckt upprördhet i Motalafallet, är att det finns lärare och rektorer som väljer att avstå från en tradition av rädsla för att någon ska känna sig kränkt. Rent teoretiskt är det intressant att resonera kring detta med kränkthet. Om någon nu skulle känna sig kränkt, är det verkligen hela världen? Finns det en enda människa som kan gå igenom livet utan att någonsin känna sig kränkt av någon? Detta förhållande, alltså rädslan för att framstå som intolerant, skvallrar också om en väldigt svensk företeelse.
Tolerans är en eftersträvansvärd egenskap, missförstå mig rätt. Problemet är bara att vi hycklar om vår tolerans. För inte sällan är det så att de som gärna gör avkall på traditionerna i skolan samtidigt motsätter sig könsuppdelade badtider, religiösa friskolor som gör skillnad på flickor och pojkar eller för den delen kristna barnmorskor som vägrar genomföra aborter med hänvisning till sitt samvete.
Det är som sagt svårt att veta hur ofta Luciatågen ställs in med hänvisning till någons potentiella känslor. Men jag förstår upprördheten i de fall det sker. De svenska traditionerna är värda att bevara och värna av precis samma skäl som de franska är det för en fransman eller de kurdiska för en kurd.
Det betyder inte att man, när man väl lever sitt nya liv i Sverige, måste göra avkall på de egna traditionerna som man har med sig från sitt hemland. Däremot betyder det att man ska bejaka den möjlighet som det innebär när man får tillgång till mer.
Strävan efter att uppnå konsensus har bidragit till att göra Sverige till ett fantastiskt land. Men konsensussträvandets baksida är den hämmande konflikträdslan. Den som gör att vi skalar bort allt som skaver, försöker vara till lags - och knyter näven i fickan. Debatten om de svenska traditionerna handlar om så mycket mer.
