Vi lever i en tid av självförverkligande och identitetsposering, där jaget ständigt står i centrum. Idén om att man alltid ska få vara sig själv överallt, oavsett om man arbetar på ICA eller är statschef, krockar med samhällslivets krav på individens förmåga till viss anpassning. Om envar alltid ska ”vara sig själv” och göra som den önskar i familjen, i grannskapet, på arbetsplatsen, på gymmet, i läsklubben, i kommunfullmäktige, i regeringen, kommer förr, snarare än senare, konflikter att uppstå. Det är därför som vi väljer politiker som ska representera oss, därför som vi har domstolar som dömer efter lagar som tagits fram av de demokratiskt valda politikerna.
Oenighet är i sig inte farligt, men alla sammanslutningar bygger till syvende och sist på att man kan enas om några grundläggande spelregler som respekteras av samtliga berörda. En bra tumregel är att var och en är fri att göra vad den vill så länge som det inte innebär skada eller en frihetsinskränkning av en annans lika orubbliga rätt till frihet. Därtill går en annan viktig skiljelinje mellan det publika och privata. I ett sekulärt samhälle hör religiösa symboler och religionsutövning till det privata - så bör det också förbli.
I tisdags kom en principiellt viktig dom från EU-domstolen som ger det belgiska företag som förbjöd en anställd att bära huvudduk rätt. Av domen framgår bland annat att: ”Domstolen konstaterar att G4S:s interna ordningsregel hänvisar till bärandet av synliga symboler för politiska, filosofiska eller religiösa övertygelser och avser således utan åtskillnad varje yttring av sådana övertygelser. Regeln behandlar således företagets samtliga arbetstagare på ett identiskt sätt genom att generellt och utan åtskillnad ålägga dem neutral klädsel.”
Domslutet innebär således dels att företag har rätt att neka att anställa en person som med olika symboler vill visa sin religiösa tillhörighet, dels att det för ett sådant nekande krävs en dokumenterad ”neutralitetspolicy”. Domen innebär inte att företagen måste ha en sådan policy, den arbetsgivare som anser att de anställda ska få bära religiösa symboler är fri att fortsätta så.
Det är en balanserad hållning som gör skillnad på det privata och det publika och som behandlar alla anställda på en arbetsplats lika. Vad människor gör på sin fritid är en sak, vad de gör på jobbet en annan. Om en individ vill bära kippa, en annan inte ta kvinnor i hand och en tredje jobba som barnmorska men inte genomföra aborter, står det dem fritt att göra så. Men om dessa önskemål står i strid med klädkoder, normer eller den aktuella arbetsbeskrivningen på arbetsplatsen måste samtliga också ta konsekvensen av sina beslut.
