När jag gick i skolan och 1 april inföll på en vardag fick vi på lektionen leta efter den uppdiktade nyheten i tidningen. Ibland var det uppenbart, på grund av graden av absurditet, ibland var det svårare att identifiera vad som var sant och vad som inte var det. I dag är det flera tidningstitlar runt om i Sverige som helt avstår från aprilskämten. Anledningen är att man inte ytterligare vill bidra till spridningen av "fejkade nyheter". Det må vara ett hedervärt ställningstagande då medierna, liksom politikerna, agerar i en förtroendebransch. Men nog finns det andra, mindre symboliska och mer innehållsorienterade, åtgärder som medierna skulle kunna vidta för att öka trovärdigheten?
Fenomenen "fake news" och "alternativa fakta" har varit flitigt omdiskuterade på sistone, inte minst sedan Donald Trump på riktigt steg in i rampljuset. Och nog behöver krafttag tas mot desinformation och medvetna lögner. Det är därför välkommet att vi får en öppnare diskussion kring källkritik. En viss skepsis är ett sundhetstecken i sig, oavsett vem avsändaren är. Allt som står i tidningen eller som sägs på TV behöver inte nödvändigtvis vara sant. Det är en sanning som är viktig att ha i åtanke, alla dagar om året, så också just i dag.
Men parallellt med arbetet mot uppenbara lögner från obskyra avsändare behöver traditionell media rannsaka också sig själv. Hur har mediernas periodvis undermåliga journalistik, inom känsliga områden som migration och integration, banat vägen för oseriösa aktörer som inte tar något publicistiskt ansvar? Likheterna mellan mediernas hantering av de svåra frågorna påminner om de etablerade partiernas och resultaten är dessvärre detsamma: alternativa medier och partier som Sverigedemokraterna frodas i det vakuum som uppstår när de som har ett ansvar för samhällsutvecklingen inte tar det fullt ut. När de traditionella medierna inte förmår att leva upp till idealet om konsekvensneutralitet, när nyhets- och kultursidor blir bastioner för aktivister i stället för journalister, när medierna uppfattas som makthavare och inte oberoende granskare av makten hamnar vi på ett sluttande plan som äventyrar det fria samhällets grundpelare.
I takt med att kommunikation och påverkan blivit var mans egendom och vi konstant bombarderas med ny information ökar behovet av att kunna värdera. Människans hjärna är inställd på detta; att förenkla, kategorisera och sortera. Risken är emellertid att denna process, i de sociala mediernas tidevarv, resulterar i att vi bara kommer i kontakt med sådant innehåll som vi redan sympatiserar med, från avsändare som vi identifierar oss med och därför finner trovärdiga. Det fördummar oss alla samtidigt som paketering av ett budskap blir viktigare än budskapet i sig.
Det positiva är att varje sådant skifte öppnar för en motreaktion. På sikt kan efterfrågan på initierad, faktabaserad och konsekvensneutral journalistik öka. Men då är det viktigt att medierna, som inte alls behöver se ut som de gör i dag, orkar svara upp mot förväntningarna. Det räcker i den stora konkurrens som råder i dag inte att gömma sig bakom ett varumärke, oavsett om man jobbar på en anrik tidning eller är representant för ett gammalt parti. Att SVT eller arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) förskönar statistik borde ses som lika allvarligt som att en främlingsfientlig sajt eller barnboksförfattaren Katerina Janouch förmörkar fakta, även om man faktiskt borde kunna förvänta sig mer av Public service och ett statsråd än av en rasistisk sajt eller av en (privat)person som inte är en representant för det officiella Sverige.
Om de traditionella medierna vill gå i bräschen för saklighet och opartiskhet alla dagar om året måste de börja fråga sig vilka vinklar som väljs, vad som väljs bort och varför, inte minst i frågor där ett visst perspektiv kan gynna eller missgynna en specifik part. Det är en grav missuppfattning att man kan undvika problem genom att kringgå det som uppfattas som känsligt. Resultatet av en sådan strategi syns med smärtsam tydlighet i politiken där problemen snarare accentuerats av den sortens felslut. Man måste helt enkelt lita på läsarnas och väljarnas förmåga att dra sina egna slutsatser utifrån ett så sakligt innehåll som möjligt. Allt som man själv ogillar är inte falskt, däremot kan man anlägga olika infallsvinklar på det mesta, det är lika sant i dag som resten av året.
