Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Teodorescu: Kliv inte i Stefan Löfvens fälla

Hur ska Socialdemokraterna och Centern enas i avgörande frågor utan att Centern bli det nya Miljöpartiet när inte ens Miljöpartiet lyckats fortsätta vara  Miljöpartiet efter en mandatperiod med Löfven?

Varför söker politiker väljarnas förtroende i en demokrati? Förhoppningsvis för att de är övertygade om att just deras idéer kommer att driva samhället i en önskvärd riktning. Om dagen skulle komma då alla dessa politiker skulle uppfatta allt exakt likadant skulle poängen med ett flerpartisystem försvinna - utan alternativa ståndpunkter finns det av uppenbara skäl föga att tvista och konkurrera om. 

Människors politiska uppfattningar hänger till stor del ihop med deras värderingar och hur dessa rangordnas när de krockar med varandra. Än i dag, trots växande förvirring kring vad som kan kategoriseras som höger och vänster, kan man dra en rad värdefulla slutsatser om en människas ideologiska övertygelse utifrån hennes syn på staten, individen, kollektivet. 

Att vara ideologisk har blivit ett skällsord inom många kretsar. Ofta ses ideologin stå i vägen för kompromiss och pragmatism. Det är en grav missuppfattning - ty en förutsättning för kompromiss är att man är väl medveten om vad man anser och varför och därigenom vad man kan kompromissa om och inte. 

Skälet till att Socialdemokraterna kunde behålla makten i Sverige decennium efter decennium var att de hade en tydlig ideologisk kompass att navigera efter. De socialdemokratiska väljarna var ideologiskt övertygade, de trodde på sina värderingar som troende tror på sin religion. Hur många av de väljare som möjliggjorde Alliansens framgångar år 2006-2014, som kom från vänstersidan, lyckades borgerligheten i själ och hjärta övertyga - inte övertala - egentligen? Oroväckande få får man förmoda eftersom de i dag övergett borgerligheten för de rödgröna, Sverigedemokraterna eller soffan. 

När Alliansen gick med på att ingå Decemberöverenskommelsen i syfte att utestänga SD från makten begicks ett strategiskt misstag vars pris borgerligheten fortfarande betalar. Under tiden har statsministern kunnat luta sig tillbaka och se stödet för sin historiskt svaga regering växa samtidigt som splittringen inom borgerligheten innebär fortsatt tillträde till Rosenbad. Det är inte konstigt att upprördheten bland borgerliga väljare länge varit stor. Trots att DÖ bröts redan efter ett år har allianspartierna inte en enda gång försökt ta makten från regeringen. Trots att de hade kunnat, om de hade vågat. 

Allt detta hänger ihop med veckans stora fråga, visavi den om inbördeskrigen inom M och L, som handlar om huruvida Moderaterna har sig själva att skylla för opinionsläget. Detta enligt devisen "den som vill regera och som inser att det kommer att förutsätta SD:s stöd i någon form (eftersom verkligheten ser ut som den gör) får skylla sig själv för fräckheten att vara ärlig med sakernas tillstånd". Som stöd för detta anförs den stora (!) flykten sedan november på 1,7 procent till C (SCB). 

Frågan är rimlig, var det fel av denna ledarsida att opinionsbilda för att Alliansen skulle utmana den rödgröna regeringen om makten? Och var det fel av Moderaterna att öppna för samtal med SD i sakfrågor där de delar synsätt? Notera att det aldrig har varit tal om, varken från M:s eller från denna ledarsidas håll, att SD bör eller ska sitta i en borgerlig regering.  

Hur man svarar på dessa frågor hänger ihop med huruvida man tror att det finns ett värde i att andra partier än S sitter vid makten. Om SCB:s siffror är illustrativa för valutgången nästa år skulle Alliansen med något slags stöd från SD få 56 procent av rösterna, en regering bestående av S, C och L skulle däremot bara få 47,4 procent. Bara om Mp bjuds in får detta alternativ majoritet. 

Samtidigt har Annie Lööf (C) meddelat att hon ser S och SD som sina främsta antagonister och skickligt försökt omstöpa Centern till det gröna alternativet. Hur ska hon sätta sig i en regering med Löfven och Fridolin efter att hela mandatperioden och valrörelsen ha kritiserat dem, utan att tappa ansiktet och väljarna på köpet? Hur ska de enas i avgörande frågor utan att C bli det nya Miljöpartiet när inte ens Miljöpartiet lyckats fortsätta vara Miljöpartiet efter en mandatperiod med Löfven? Dessa frågor kan inte bara viftas bort i all oändlighet och det kommer centerpartisterna snart bli varse om. 

Nu invänder någon att det inte är oproblematiskt att förhandla med eller göra sig beroende av SD heller. Det är ingen överdrift. SD är ett parti med en vedervärdig historia och med en drös företrädare med antidemokratiska uppfattningar. Att SD kunnat växa sig till dagens nivåer är en skam för Sverige, men det är dessvärre också resultatet av de övriga partiernas tondövhet.

Men om vi drar paralleller till ett annat parti med en vedervärdig historia, nämligen Vänsterpartiet, måste vi fråga oss om det hade varit bättre att S för alltid hade stängt dörren för förhandlingar med dem och därmed aldrig forcerat fram en gedigen förändring i partiet? Liksom vad vi har att vinna, förutom ryggdunkar på sociala medier, på att SD etablerar sig som ett starkt parti som låser det parlamentariska läget utan att det någonsin tvingas till civilisering och ansvarstagande?

Det är med andra ord ett problematiskt val hur man än gör, med risker som kan vara svåra att överblicka. Men alternativet kan inte vara att fortsätta med det borgerliga självskadebeteendet som innebär att Löfven på obestämd tid tillåts abonnera på makten, i vart fall inte för den som tror att det finns ett värde med ideologisk mångfald för den demokratiska utvecklingen. Det är nämligen ingen slump att Löfven, som säger sig vilja bryta upp blockpolitiken, inte aviserar att han står beredd att bli vice statsminister i Anna Kinberg Batras alliansregering och på så vis skänka Sverige en stabil majoritetsregering. 

Mest läst