Teodorescu: Hur mycket politiskt hyckleri tål Sverige?

Krönika: Den som på riktigt lider med alla de barn som undrar var pappa tagit vägen agerar för en ny flyktingpolitik som inte ger människor incitament att splittra sina familjer.

ANNONS
|

En dag kom min pappa inte hem. Jag var tre år och även om jag inte minns exakt vilken dag det var, vilken färg löven hade på träden eller vilken docka jag lekte med just då, har det faktum att en vuxen en dag bara kan försvinna präglat mig djupt. Det är en upplevelse som inget barn ska behöva bära på. Men det är en upplevelse som många barn tvingas överleva med. Föräldrar kan dö eller inte vilja veta av sina barn. I mitt fall, liksom i väldigt många andras, var min pappas försvinnande en flykt. En flykt från det kommunistiska, totalitära Rumäniens umbäranden och förtryck. En flykt som innebar att vår lilla familj splittrades och att saknaden blev min närmsta vän.

ANNONS

När riksdagen under tisdagen klubbade igenom en åtstramning av asylpolitiken försvårades möjligheten till familjeåterförening. Jag lider med alla de barn som nu tvingas leva i ovisshet, med saknad, längtan och gråt. Barn som lär sig addera av att räkna sekunderna.

Det finns all anledning att känna ilska mot de politiker, från höger till vänster – en nämnd men ingen glömd, som för mindre än ett år sedan lät påskina att svenskt flyktingmottagande saknade gränser, att resurserna var oändliga för den med hjärtat på rätt plats. "Mitt Europa bygger inte murar", skanderade statsminister Stefan Löfven den 6 september 2015. Den 10mars, alltså ett halvår senare, lät Löfven meddela att: "Vi kan inte komma tillbaka till den situation vi hade i fjol höst, vår välfärdsmodell håller inte för det." Och så nu, den 20 juli, träder den nya lagen i kraft som syftar till att: "kraftigt minska antalet asylsökande till Sverige". En lag som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna röstat igenom. Så (snabbt) går det när det politiskt "omöjliga" blir politiskt nödvändigt över en natt.

Det är tragiskt, inte minst för de barn som nu tvingas vara ifrån sina föräldrar, att våra politiker uppvisat sådan brist på konsekvensanalys under ett decennium. Och att de tillåtits komma undan med det. Den situation som man nu försöker åtgärda, med konstgjord andning, är ett direkt resultat av oviljan att dels resonera kring landets kapacitet baserat på tänkbara "volymer", och dels oförmågan att anpassa asylrätten efter situationen i omvärlden. Eller som Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl uttryckte det: "Det skyltfönster vi satte ut mot världen höll inte riktigt för närmare beskådan, och det drabbar nu de som lockades in" (21/6).

ANNONS

Många är de som riskerat såväl livet som sin egendom för att komma till Europa och Sverige. Vi är inte naiva utan direkt korkade om vi inbillar oss att vårt generösa system inte spelade in i valet av just Sverige som destinationsland. Människor i allmänhet, kanske med undantag för svenska politiker, gör sin konsekvensanalys och anpassar sig efter de möjligheter som ges. Det är så vi överlever. Frågan svenska politiker behöver ställa sig är hur den nuvarande konstruktionen påverkat människor i deras beslut. Att som en del på vänsterkanten hävda att åtstramningen av asylreglerna inte längre behövs, eftersom antalet asylsökande kraftigt minskat, bekräftar just detta samband; människor svarar på signaler.

De signaler som Sverige och EU hittills sänt är att det lönar sig att ta enorma risker, med livet som insats. Men varför ska fysisk styrka, ekonomiska förutsättningar eller tur premieras framför faktiskt behov? Ledarsidan har vid otaliga tillfällen lyft fram behovet av en reformerad asylrätt som utgår utifrån dagens förutsättningar och inte de som rådde efter andra världskrigets slut. Konkret innebär det en modell som liknar FN:s kvotsystem, en konstruktion som prioriterar den som har störst skyddsbehov. Prövningen skulle göras där människor befann sig och därefter skulle de som valdes ut flygas till Sverige. Vi skulle återta kontrollen över mottagandet genom att på förhand bestämma vilken nivå vi kan hantera ur ett såväl ekonomiskt som socialt perspektiv. Det skulle leda till att de mest behövande garanterades skydd, att flyktingsmugglarna skulle få se sig om efter ett annat jobb, och att långsiktigheten i systemet skulle bevaras.

ANNONS

Nu kommer någon säkert att påpeka det grymma i att låta våra system, inte nöden i världen, sätta ramen för vårt mottagande. Ja, det kan med rätta tyckas grymt. Men hur många av dessa är beredda att ändra på välfärdssystemet när det väl kommer till kritan? Och om vi inte är beredda att ta emot långt fler än vad mottagningssystemet klarar av, av de 60 miljoner som är på flykt i världen och som rent teoretiskt skulle kunna tänka sig att komma till oss om vi som det enda landet i världen tillät det, är vi bara ett gäng stora hycklare. Och det är just för att politikerna hycklar, för att de tycker om att föreställa sig själva som lite mer humanistiska än andra, som de ständigt gör det svårare för människor att komma hit samtidigt som de talar sig varma för öppenhet och en värld utan gränser.

Den som på riktigt lider med alla de barn som undrar var pappa tagit vägen agerar för en ny flyktingpolitik som inte ger människor incitament att splittra sina familjer.

ANNONS