Till syvende och sist är allt en fråga om förtroende. Ingen relation, privat eller professionell, överlever utan tillit. Den som säger en sak men gör en annan, vars handlingar alltid beror på omständigheter men sällan på värderingar, är någon utan integritet och en sådan är ingen att hålla i handen i längden.
I politiken är förtroende hårdvaluta. Den som inte uppfattas som trovärdig kommer inte att lyckas vinna, eller för delen behålla, väljarnas förtroende. Trovärdigheten bygger i sin tur på en under längre tid återkommande förmåga att vara konsekvent. Just inkonsekvensen och de dubbla måttstockarnas ideologi, som kommit att prägla en stor del av den politiska debatten, är effektiva medel för den som grundligt och metodiskt vill bryta ner förtroendet i samhället.
Låt mig bjuda på ett dagsaktuellt exempel från politiken. Socialdemokraternas nästintill häpnadsväckande kappvändande i migrationsfrågan och den efterföljande uppvisningen i "tvärtomleken" förtjänar ett antal framtida doktorsavhandlingar. Nedan ett axplock: från 70-talets motstånd mot den så framgångsrika arbetskraftsinvandringen till omläggningen med fokus på asylmottagande, 1989 års Luciabeslut, under ledning av statsminister Ingvar Carlsson (S), som innebar en kraftig inskränkning av just asylinvandringen och statsminister Göran Perssons (S) varningar om "social turism" i mitten av 00-talet med anledning av EU-utvidgningen.
Vidare till oppositionsledare Stefan Löfven (S) som år 2014 sade sig bli störd på hur dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) "ställer flyktingar, som flyr för sina liv, mot svensk välfärd (Expressen 20/8-2014) till att samme Löfven, nu som statsminister, i september år 2015 på Medborgarplatsen lät meddela att: "Nu måste vi bestämma oss vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot flyktingar. Mitt Europa bygger inte murar.", för att sedan i november samma år lägga om de svenska asylreglerna till EU:s miniminivå i syfte att strypa den stora invandringen till Sverige.
Nu, två år senare, i en riksdagsdebatt framhåller Löfven, mäkta stolt, att: "Vi har lagt om flyktingpolitiken som blev ohållbar under de borgerliga åren". Var de socialdemokratiska protesterna mot borgerlighetens "öppna hjärtan"-politik var när det begav sig framkommer av säkerhetsskäl icke. Detta samtidigt som partiet i veckan lanserade en annonskampanj föreställandes ryggtavlorna på en polis och en passkontrollant i tjänst på ett Öresundståg under parollen "Vi slår vakt om Sveriges säkerhet/Svenska modellen ska utvecklas inte avvecklas".
Kritiken mot dessa ogenerade u-svängar har, med rätta, inte låtit vänta på sig. Men problemet är inte nödvändigtvis partiets återgång till forna positioner. Socialdemokraterna har i alla tider utan att hymla vurmat för reglerad invandring, inte minst då en sådan är en förutsättning för den välfärdsstat som partiet av hävd prioriterar. Problemet är snarare upphöjandet av hyckleriet till en egen disciplin. Givetvis skadar agerandet förtroendet för Socialdemokraterna i allmänhet och för svensk politik i synnerhet. En skada som Socialdemokraterna målmedvetet underskattar, liksom Moderaterna gjorde under lång tid dessförinnan.
Men är det inte i grunden bra att göra rätt om man tidigare gjorde fel? Givetvis är det ansvarsfullt att lägga om politiken då nya fakta framkommer, att pragmatiskt anpassa sig efter en ny verklighet. Problemet för S, och många andra med dem, är att det knappast rör sig om nya fakta. Den som ville se verkligheten för vad den var, eller kunde komma att bli utifrån de premisser som förelåg, kunde göra det långt innan november år 2015. Den som inte ville det, för att det var mer bekvämt att brunstämpla alla som var av en annan uppfattning, har en del att förklara nu. Och be om ursäkt för.
Om förtroendet ska kunna återuppbyggas behöver Socialdemokraterna nämligen klargöra vad som gick fel och varför, annars framstår positionsförflyttningen enbart som populistisk i ordets sämsta bemärkelse. Dessvärre har man fullt upp med att kreera en verklighet i vilken man ger bilden av att man alltid företrätt den nu aktuella uppfattningen. Det i sig väcker frågan om vilka andra positionsförflyttningar som kan tänkas komma framöver som man på liknande vis kommer att ge sken av att man alltid företrätt? Vem vet, en dag är det kanske S som är av uppfattningen att Sverigedemokraterna skulle kunna utgöra en del av regeringsunderlaget.
Principlösheten, liksom hur snabbt åsikter som ansågs som oanständiga för en tid sedan - om tiggeri, ensamkommande ungdomar och den lönsamma invandringen av högutbildade som skulle rädda välfärden, bara för att nämna några - plötsligt blir rumsrena om de kommer från "rätt" avsändare, är det verkliga problemet. Detta, liksom oviljan att be om ursäkt när misstag uppenbarligen, inte sällan mot bättre vetande, har begåtts. Dåliga beslut blir nämligen inte bättre för att de fattas av "goda" avsändare. Därför måste vi bli bättre på att objektivt bedöma handlingar och beslut, oavsett vem som står bakom dem. Bara så kan förtroende byggas i längden.
