Rikspolischef Dan Eliasson, som undrade hur man hindrar "händer att begå beröring" apropå övergreppsvågen på svenska festivaler, skapar ånyo rubriker (SVT Aktuellt 4/7). Samtidigt som närmare 300 bilar brunnit i Sverige, bara sedan i juni, kunde Eliasson i en krönika nyligen konstatera att: "Vi klarade även denna sommar". Det är en kreativ definition av framgång, givet att bara en person gripits för indirekt inblandning i bränderna. Eliasson framhöll vidare i sin krönika att de flesta poliser han mött vittnat om att den omdiskuterade ombildningen "sakta börjar kännas bättre" (Svensk Polis 12/8).
Under onsdagen bjöd inrikesminister Anders Ygeman (S) och justitieminister Morgan Johansson (S) in till presskonferens på grund av den eskalerande situationen. Johansson framhöll att han är "förbaskat trött på ligisterna som förstör". Det finns med andra ord skäl att anta att de bägge statsråden inte riktigt ser på sommarens bilbål med samma lugn som rikspolischefen. Bland förslagen som regeringen presenterade återfinns en snabbare rättsprocess, jourdomstolar för vissa typer av brott och att minimistraffet för grov skadegörelse ska höjas till sex månaders fängelse.
Åtgärderna, som visserligen är välkomna, kommer enligt vedertagen dramaturgi i sista timmen - när problemen inte bara är ett faktum utan gått helt överstyr. Utöver det som föreslagits behöver Polisen ökade resurser, liksom att fler ska välja och stanna inom polisyrket, något som bland annat förutsätter högre löner och en civiliserad arbetsmiljö.
Givet allt detta är det problematiskt att den som är ytterst ansvarig för Polisen inte tycks förstå problemens magnitud. Polisförbundets ordförande Lena Nitz sade i en intervju tidigare i år att hon ständigt får signaler från medlemmarna om att de saknar förtroende för ledningen. Nitz har i ett års tid krävt en kriskommission: "Om man inte vidtar åtgärder framöver kommer vi tvingas att kräva en haverikommission i stället för en kriskommission." (SR 16/2).
Kritiken mot Dan Eliasson, som ytterst ansvarig, är med andra ord inte ny. När Polisförbundet i början av året undersökte medlemmarnas åsikter kring omorganisationen svarade noll procent, av de 42 procent som besvarade undersökningen, att de ansåg att polisen blivit mer effektiv efter omorganisationen (SR 16/2). Av en Novusmätning framgår att endast en procent av poliserna tycker att Polisen blivit mer enhetlig och effektiv (SR 11/7).
Men kanske har något förändrats på senare tid som ger Eliasson fog för optimismen? Inte om man får tro Anna Nellberg Dennis, vice ordförande i Polisförbundet. Enligt henne måste rikspolischefen vara "tondöv". "Det har varit en ganska upprörd diskussion i sociala medier bland våra medlemmar. Vi känner ju inte igen oss i den här bilden som Dan Eliasson beskriver och delar inte heller hans bild av att det börjar kännas bättre. Tvärtom märker vi att allt fler poliser har fått nog och man underkänner till och med den här nya organisationen" (SR 16/8).
I en intervju där rikspolischefen gavs möjlighet att bemöta kritiken konstaterade han, apropå hur många misstänka "festivaltafsare" som gripits och lagförts hittills, att: "du skulle kunna tala om för mig hur vi skulle kunna jobba smartare för att få reda på hur man hindrar tafsande". När journalisten påpekade att det inte var hans jobb kontrade Eliasson med att hävda att journalisten raljerade (SR 16/8). I brist på argument valde Eliasson således att bruka sig av en klassisk härskarteknik.
Dan Eliasson tycks vara begåvad med en särskild kompetens för sorglöshet. Det är säkerligen bekvämt för honom själv. Bara att gratulera! Men för hans medarbetare, liksom för samhället i stort, blir problembilden alltmer reell och akut. I ett läge när åtta av tio poliser överväger att sluta, samtidigt som medborgarna får rycka ut för att rädda sina brinnande bilar, och de utredande poliserna är så få att allvarliga brott läggs på hög, måste rikspolischefens arbetsgivare - alltså regeringen – vid sidan av de aviserade förslagen också våga agera ifråga om rikspolischefen. Tilliten till rättsstaten är inte att leka med, inget som kan återskapas med en finurlig kommunikationsplan. Faller medborgarnas förtroende och respekt för samhällets primära institutioner kan vi på riktigt börja tala om en systemkollaps.
