Teodorescu: Hjälp oss, hjälp oss!

Framväxten av den nya samhällsstrukturen som polisen beskriver, med parallella samhällen i samhället, är en skam för Sverige.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

När inte ens rikspolischef Dan Eliasson framhärdar i försöken att skönmåla verkligheten har det gått långt. Nu går det inte längre att hävda att det handlar om några liberala ledarsidors alarmism, svartmålande av "Sverigebilden" eller dylikt. "Att nå en hållbar förändring i de 61 utsatta områdena kommer att ta många år. Vi behöver mer resurser, men också stöd av lagstiftaren. Hårdare straff för vapenbrott, ökad möjlighet till kameraövervakning, möjlighet till hemlig dataavläsning och fortsatt tillgång till datalagring är de viktigaste önskemålen”, skriver Eliasson och Mats Löfving, chef för NOA, på DN Debatt (21/6).

Av den rapport som polisens nationella operativa avdelning (NOA) tagit fram, i vilken man samlat data från landets polisstationer, framgår alltså att 61 områden i Sverige numera klassas som "utsatta områden", där läget är "allvarligt". I fjol räknades 53 områden till den kategorin. Vidare uppskattar polisen att det finns omkring 5000 kriminella och 200 kriminella nätverk i dessa områden, men risken är överhängande att de blir ännu fler.

ANNONS

Av de 61 utsatta områdena klassas 23 stycken som "särskilt utsatta", också det en ökning från de tidigare 15. I dessa områden är läget "akut". För att ett område ska kategoriseras som särskilt utsatt ska det karakteriseras av "parallella samhällsstrukturer, svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag, obenägenhet hos befolkningen att delta i rättsprocesser, närhet till andra utsatta områden och förekomst av våldsbejakande religiös extremism".

De åtta nya särskilt utsatta områden återfinns i Borås, Göteborg, Stockholm, Uppsala, Landskrona och Malmö. Därutöver listar polisen sex områden, som befinner sig mellan ovanstående kategorier, där situationen beskrivs som "alarmerande".

Framväxten av denna samhällsstruktur, med parallella samhällen i samhället, är en skam för Sverige. Det är en skam att svensk vänster år efter år ägnat sig åt att relativisera den utsatthet som drabbar några av samhällets svagaste grupper. Det är en skam att delar av den svenska borgerligheten tittat åt ett annat håll och framhållit att problemen är marginella och att det minsann går bättre för Sverige än någonsin.

För de människor som lever i områden där polisen har svårt att fullfölja sitt uppdrag är detta på riktigt, oavsett vilka etiketter man använder för att beskriva utvecklingen. För de barn som går i en grundskola där nästan hälften av eleverna misslyckas, vars vardag präglas av grov kriminalitet och våld, som har föräldrar som lever på bidrag då färre än hälften av de vuxna arbetar, är majoritetssamhällets svek oförlåtligt.

ANNONS

I rapporten konstaterar Polisen nämligen att: "Samhället är inte rustat för att hantera denna stora numerär av kriminella aktörer (...) polis och andra samhällsaktörer saknar förmåga att möta problematiken." Läs den meningen en gång till.

Om ett år befinner sig Sverige i valrörelse. Den som vill göra anspråk på regeringsmakten måste kunna svara på hur den destruktiva spiralen ska brytas. Sverige är inte USA, det finns ingen acceptans för stora klasskillnader, särskilt inte av etnisk karaktär, i ett land med skyhöga skatter där välfärden inte längre levererar. Statens åtaganden gentemot väljarna följer en behovstrappa.

Oavsett om du definierar dig som höger, vänster eller politiskt ointresserad förväntar du dig att staten ska sträva efter att garantera din frihet (även om frihet i sig kan definieras olika). Detta har således lite med ideologi att göra, utan handlar om vår överlevnadsinstinkt. Ett lands rättsväsende och försvar, det vill säga fundamentet för fred och frihet, liksom förekomsten av mat på bordet är elementära, det första steget i behovstrappan.

Att fler och fler väljare oroar sig över frågor omlag och ordning, vilket partierna sent omsider snappat upp, som sammanhänger med att bristerna på dessa områden blir tydligare; motsatsvis gäller att dessa frågor engagerar få om upplevelsen är att de sköts som de ska. Det lämnar i sin tur fältet öppet för andra frågor av relativt sett mindre betydelse, som kvoterad föräldraförsäkring eller andel kvinnor i bolagsstyrelser, att dominera den politiska agendan. Men notera, dessa frågor blir viktiga bara om och när staten fullgör sina kärnuppgifter gentemot medborgarna, som dessutom i fallet Sverige delegerat betydande delar via den ansenliga skattesedeln.

ANNONS

Det liberala samhällets rötter återfinns i respekten och tilltron till rättsstaten och principen om likabehandling. Garanten för de friheter som vi i dag i många fall tar för givna är nationalstaten, inom vars ramar också välfärdssamhället kunnat växa fram. Det krävs politisk samling över blockgränserna - och det är bråttom. Eftersom det tycks vara svårt att agera politiskt innan situationen antagit katastrofnivåer, de 61 områdena är som bekant resultatet av många års handlingsoförmåga, är det dags att agera nu.

Ta fram en krisplan, byt ut rikspolischefen och anställ fler poliser i yttre tjänst. Sverige ligger i botten inom EU ifråga om polistäthet. Men att anställa fler är lättare sagt än gjort: till projektet Mareld som ska bekämpa grova brott i utsatta områden i Stockholm hade man för en tid sedan enbart lyckats rekrytera 100 personer, vilket innebär att 200 tjänster inte kunnat tillsättas (SVT 27/2). Sannolikt behöver polislönerna höjas markant för poliser som rör sig i dessa områden, liksom tillgången till utrustning, utbildning och stöd. Utöver de åtgärder som Eliasson lyfte fram under onsdagen behöver dessutom jourdomstolar inrättas, påföljderna för unga bli mer kännbara liksom att straffrabatterna slopas.

"Hjälp oss, hjälp oss!", utbrast en märkbart frustrerad rikspolischef på presskonferensen i onsdags. Sällan har tidsandan fångats så väl.

ANNONS
ANNONS