Teodorescu: Hellre tråkig pessimist nu än naiv optimist sen

Den som först är optimistisk om sakernas tillstånd kan senare, när det gått åt helvete, alltid hävda att den varit naiv. I Sverige är det nämligen lite fint att vara just naiv.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Är glaset halvfullt eller halvtomt? Ditt svar kommer inte enbart att avslöja om du är optimist eller pessimist utan också om du är en person som förtjänar att tas på allvar i det offentliga rummet. Det senare är visserligen en sanning med modifikation; det beror nämligen till viss del också på det ämnesområde som din optimism eller pessimism frodas inom.

För att hårdra det, fall ett: den som är orolig eller rentav pessimistisk kring klimatets utveckling, nynazismens framfart eller att könsfördelningen i privata bolagsstyrelser inte är 50/50 uppfattas som progressiv, framtidsinriktad och med hjärtat på rätt ställe. Fall två, Den som är orolig eller rentav pessimistisk kring hur staten hanterar sitt kärnuppdrag, växande segregation och parallellsamhällen till följd av en ohanterligt stor migration under kort tid uppfattas som känslokall alarmist, en bakåtsträvare som sätter system framför människor och som sannolikt, innerst inne, dras med främlingsfientliga reflexer. I det första fallet förespråkas konsekvensanalys och eftertänksamhet, i det andra uppfattas samma försiktighet som något skamligt och skadligt som dessutom riskerar att svärta ner "Sverigebilden".

ANNONS

Två exempel i närtid får illustrera denna iakttagelse som sannolikt är relevant för hur det offentliga samtalet förs och hur politiska beslut fattas. Det ena fallet rör den upprullade skandalen vid Transportstyrelsen där den dåvarande generaldirektören Maria Ågren i SÄPO-förhöret förklarat varför hon inte tog till sig säkerhetschefens invändningar mot hennes lagvidriga upplägg. Enligt Ågren har det "sina orsaker" att hon medvetet inte lyssnade på säkerhetschefens skepsis eftersom hans "personlighet" gjorde att allt han förde fram blev "jättestort". Utan att veta något närmare om säkerhetschefens personlighet är det intressant hur en person som Ågren, som ursäktat sina lagbrott med att hon inte är jurist, så lättvindigt avfärdat någon som uppenbarligen besuttit större kompetens än hon själv, och detta på grundval av denne någons "personlighet".

Det andra exemplet är egentligen flera exempel på samma fenomen, vilket utgjort fonden för vårens samtal om integration. I en paneldebatt i Almedalen som anordnades av Sveriges kommuner och landsting deltog deras ordförande, gymnasie- och kunskapslyftsministern, statssekreteraren från Arbetsmarknadsdepartementen, Mottagandeutredningens särskilde utredare, Falköpings kommundirektör samt Arbetsförmedlingens analyschef. Temat var "möjligheter och utmaningar kring integrationen av nyanlända". Det som slog mig som lyssnare var varken ansatsen eller de välmenande försöken att finna konstruktiva lösningar. Nej, det intressanta var den kompromisslösa optimismen som alla i den eminenta panelen utstrålade.

ANNONS

På min fråga vad denna okuvliga optimism grundade sig i, då varken vår egen empiri eller erfarenheter från andra länder borgar för en sådan hållning, var svaret att det är klart att det kommer att lösa sig. Det bara måste det! Det hade det ju gjort för jugoslaverna! Och i Kanada!

Trots att man inte kan jämföra äpplen med päron görs det hela tiden, oavsett hur väsensskilda förutsättningarna är. Det centrala tycks inte vara att analysera och ibland rentav konstatera att man begått ett fatalt misstag som kommer kräva extraordinära åtgärder utan att vara optimistisk och hålla god min. Vem vill bli ihågkommen som en sådan där pessimist, som förstorar upp och problematiserar i onödan?

För att vara ett så sekulärt samhälle uppvisar många en nästan fanatisk inställning till det här med att hysa rätt tro. Men hur ett samhälle utvecklas handlar väldigt lite om vilken inställning man har sådär i största allmänhet och desto mer om vad man gör i handling. För att veta vad man ska göra måste man klara av att göra konsekvensanalyser. Dessa måste i sin tur baseras på verkligheten sådan den är beskaffad. Annars riskerar man att bli besviken och slutligen uppgiven.

Det för oss vidare till Elvy Söderström, ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott, före detta kommunalråd och numera ledamot i Transportstyrelsens styrelse. I den sista egenskapen lät hon i dagarna meddela att hon "varit för naiv" ifråga om IT-skandalen (Sundsvalls tidning 20/7), som om bara "naiv" inte hade varit illa nog. Söderström är emellertid i gott sällskap; på senare år har det gått inflation i att ursäkta senfärdigt eller felaktigt agerande med naivitet. Löfven har tidigare medgett naivitet kring terrorismen, Jan Björklund (L) om Putin, Anders Ygeman (S) om radikalisering och växande antisemitism, bara för att nämna några.

ANNONS

Att erkänna sitt misstag är alltid hedervärt, i det privata liksom i politiken. Men utspelen om naivitet handlar om något annat. Den som först är väl optimistisk om sakernas tillstånd kan senare, när det gått åt helvete, alltid hävda att den varit naiv. I Sverige är det nämligen lite fint att vara just naiv. Det är en symbol för att man menade väl men att man inte förstod bättre eftersom man drivs av tillit och är en allmänt god person. Dessvärre grundar sig missbedömningarna sällan på varken okunskap eller oförståelse, utan snarare på feghet och konflikträdsla. Återigen, vem vill vara den vars "personlighet" resulterar i att man avfärdas trots högre kompetens, typ lex Ågren?

Hänvisningen till naivitet syftar till att påvisa en mognadsprocess, att viktiga insikter nått en, att det trasade förtroendet kan repareras. Men det blir allt svårare att framstå som trovärdig i dessa försök i takt med att det blir allt tydligare att optimism, och senare påstådd naivitet, är kreativa försök att slippa hantera besvärliga situationer och komplexa intresse- och värderingskonflikter här och nu.

ANNONS