Teodorescu: Goda intentioner, dåliga resultat

Utifrån åtta års empiri råder ingen tvekan: att inte ta upp känsliga frågor för att SD också talar om dem, att inte lägga fram sin egen politik, att i stället göra allt för att isolera SD, leder bara till att SD växer samtidigt som övrig politik lamslås.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Undrar hur många väljare som känner sig besvikna, som undrar varför de alls skulle sätta sig in i sakfrågorna och gå och rösta? Undrar hur många som ens skulle rösta på samma sätt igen, med den vetskap som de nu har, eller med den vetskap som de kommer att ha den dagen när en ny regering väl är på plats? I dagens Sverige finns bokstavligt talat miljontals förlorare, oavsett hur de röstat, eftersom ingen tycks vilja ta ansvar för det uppenbara resultatet: I riksdagen finns en 60-procentig icke-socialistisk majoritet som röstat bort den sittande vänsterregeringen.

I Sverige har vi val vart fjärde år vilket ger väljarna möjlighet att utkräva ansvar för det som varit genom att rösta för vad som ska komma. Det DÖ(d)-läge som legat för handen sedan valnatten är en skymf mot alla som gjort sin plikt. Mest oseriösa framstår vissa av allianspartierna som haft fyra år på sig att förbereda sig, enas - eller ge upp. Trots att väljarna serverat dem regeringsmakten vägrar de, eller snarare vissa av dem, att ta den. Det är fegt, omoget och det kommer att straffas av väljarna.

ANNONS

Man kan nämligen inte bedriva valrörelse, efter fyra år av ihållande gnäll över hur dålig sittande regering är för att sedan, när det väl gäller, glömma att politik handlar om… politik. Den lovvärda ambitionen att inte ge Sverigedemokraterna inflytande har resulterat i att partiet har fått större inflytande än någonsin. Det visar att goda ambitioner inte alltid för med sig goda resultat. Ändå fortsätter de partier som gjort isoleringen av SD till sitt raison d’être på den inslagna, men ack så kontraproduktiva, vägen. Varför? Vad talar för att väljarna i valet mellan att det egna partiet driver sin egen politik och att det enbart fokuserar på att utestänga SD från inflytande skulle välja det sistnämnda i längden?

Det samtliga partier, men främst Centerpartiet och Liberalerna, nu gör är att gambla med väljarnas förtroende. Ingenting av det som framkommit sedan den 9 september är nytt. Faktum är att spelplanen är identisk med den som rådde efter valet för fyra år sedan. Skillnaden är bara att SD är ännu större - trots eller kanske tack vare alla isoleringsförsök. Nu måste C och L släppa den riksdag de tagit som gisslan och bekänna färg.

Om man inte kan tänka sig att rösta fram Ulf Kristersson (M), vilket är detsamma som att man säger nej till den egna politiken (eftersom ett sådant upplägg kommer behöva i vart fall SD:s passiva stöd), får man ta kniven i vacker hand och släppa fram Stefan Löfven i stället. Att man därefter får kommande fyra år på sig att förklara för väljarna varför man lämnat Alliansen, för att i stället samarbeta med den regering som man bara några veckor tidigare avsatte, är ett senare bekymmer.

ANNONS

Drömmen, eller snarare mardrömmen beroende på hur morbitt lagd man är, om en samlingsregering bestående av S och Alliansen/S och M kommer aldrig att realiseras. Om Alliansens partier inte vill utplånas totalt, Liberalerna ligger som bekant risigt till, måste de skyndsamt agera. För varför skulle väljarna i framtiden, ännu en gång, rösta på partier som inte vill regera? Fokus borde därför vara på hur Alliansen ska kunna få genomslag för så mycket borgerlig politik som möjligt: lägre skatter, avskaffad värnskatt, marknadshyror, reformerad arbetsrätt bara för att nämna något.

Till syvende och sist kokar det hela ner till vilken roll SD ska ha framöver. Och om det är rimligt att svensk politik enbart kretsar kring vilken relation man inte har till SD. Personligen är jag helt övertygad om att SD är här för att stanna - så länge man inte lär sig något kring orsaken till att de alls kom in i riksdagen.

Sverigedemokraterna liksom Vänsterpartiet av i dag är, trots sina rötter i nynazism liksom i kommunism, inga nazistiska eller kommunistiska partier. Partiledaren Jimmie Åkesson är inte Adolf Hitler lika lite som Jonas Sjöstedt är Josef Stalin. Proportioner spelar roll, annars riskerar historierevisionismen att devalvera nazismen, Hitler och historiens värsta folkmord. Att jämföra en nationalistisk populist i Sverige med Hitlers totalitära mördarideologi på 30-talet är inte att inskärpa allvaret i situationen utan att reducera Hitlers monstruösa ondska till en bisak.

ANNONS

Samtidigt ska man komma ihåg att Sverigedemokraterna lyckades attrahera ytterst få väljare när det var ett parti av och för nynazister. Att det lyckades ta sig in i riksdagen, trots - inte tack - vare sin historia, beror på ett antal ogenomtänkta politiska beslut fattade av de övriga sju. Att SD sedan kunde erövra positionen som landets tredje största parti, också när de övriga återgick till sina traditionella ståndpunkter i frågor rörande migration och lag/ordning, beror på den alltmer avancerade isoleringsstrategin som mynnade ut i Decemberöverenskommelsen.

Detta är en fundamental lärdom. Den migrationspolitik som det rådde konsensus om tidigare, som partier som V, MP, C och L delvis fortfarande förordar, är motorn bakom SD:s framgång. De etablerade partiernas ovilja, feghet, kalla det vad ni vill, är orsaken till att man länge blundade för diskrepansen mellan väljarnas syn på sakernas tillstånd och politikernas. Det är skälet till SD:s uppgång och övrigas försvagning.

Slutsatsen blir med andra ord följande: om intentionen är att förhindra SD:s inflytande bör tillvägagångssättet inte vara samma som det som gjorde att partiet alls växte. Utifrån åtta års empiri råder ingen tvekan; att inte ta upp känsliga frågor för att SD också talar om dem, att inte lägga fram sin egen politik av rädsla för att SD ska rösta för den, att göra allt för att isolera SD trots partiets styrka i opinionen, leder bara till att SD växer samtidigt som övrig politik lamslås.

ANNONS

Att inte ta till sig detta förhållande och i stället fortsätta hänvisa till 1930-talets återkomst kommer på sikt att leda till att SD blir ännu större och därmed svåra att hålla tillbaka. Det är således inte den lovvärda ambitionen i sig som är intressant utan hur väl man lyckas uppnå det önskade utfallet. Att hävda att man står på rätt sida av historien för att man poserar med sitt avståndstagande samtidigt som ens val göder det man tar avstånd ifrån är knappast särskilt anständigt.

ANNONS