Vi lever i en tid som hyllar fakta. Men inte all fakta, har det visat sig. Fakta och statistik som kan gynna ett visst parti eller en särskild åsiktsströmning ska enligt vissa, som kriminologiprofessorn Jarzy Sarnecki, undanhållas (SVT 22/8).
Denna faktaresistenta hållning rimmar illa med det akademiska uppdraget. Det faktamotståndarna indirekt säger är nämligen att fakta i sig kan vara farlig eller kränkande. Men motsatsen till fakta och information är gissningar och antaganden, på vilket sätt är det att föredra? Detta märkliga synsätt får med jämna mellanrum genomslag i samhällsdebatten.
När modiga kvinnor med utländsk påbrå tidigt berättade om hedersvåldsproblematiken påstods våldet de utsattes för vara som vilket våld som helst som kvinnor utsattes för i Sverige. Detta trots kunskapen om att hedersvåld och övrigt våld mot kvinnor skiljer sig åt på flera relevanta punkter: det ena är i linje med, det andra i strid med vad som anses socialt acceptabelt. I stället för att ta de utsatta kvinnornas berättelser på allvar ifrågasattes deras motiv, inte sällan av självutnämnda feminister som gjorde allt i sin makt för att relativisera deras upplevelser.
Dessvärre påminner oviljan att se den kulturella aspekten av hedersvåldet om oviljan att undersöka om samma aspekt kan vara relevant för de grova sexualbrotten. För trots att kunskap om att utlandsfödda är överepresenterade i statistiken funnits i flera decennier har ingen funnit det intressant nog att söka de bakomliggande orsakerna. Nog ter det sig märkligt? Varför har forskningen lyst med sin frånvaro? Det politiska ansvarstagandet? Den journalistiska nyfikenheten? Det är skandalöst för ett land som Sverige med så hög svansföring inom jämställdhet att frågor som berör så många kvinnor handskats så styvmoderligt.
I veckan presenterade SVT:s Uppdrag granskning (UG) en kartläggning av våldtäktsdomar från de senaste fem åren. Tidigare i år gjorde Expressen och Aftonbladet liknande kartläggningar som rönt stor uppmärksamhet (Expressen 20/3, Aftonbladet 7/5). Av SVT:s kartläggning framgår att 58 procent av de totalt 843 män som i tingsrätten dömts för våldtäkt eller försök till våldtäkt är födda utomlands. Siffrorna blir än mer förfärande när man enbart granskar försök till eller fullbordade överfallsvåldtäkter (där parterna inte känner varandra) - drygt åtta av tio dömda gärningsmän är födda i ett annat land.
Av dessa har 40 procent vistats i Sverige i ett år eller mindre. Av 843 dömda gärningsmän är över hälften, 427 stycken, födda utanför Europa. Nästan 40 procent är födda i Mellanöstern eller Afrika. Av de som gjort sig skyldiga till överfallsvåldtäkter är 97 av 129 födda utanför Europa. Av de dömda är Afghanistan det enskilt vanligaste medborgarskapet förutom Sverige (SVT 22/8).
Under samma period har Brottsförebyggande rådet (Brå), vars uppdrag är att ta fram information om brott, presenterat statistik som visar att en tredjedel av de svenska kvinnorna känner ganska eller mycket stor otrygghet när de går ut på kvällen i sitt eget bostadsområde. Det är en ökning med 25 procent mot år 2015. Dessutom hade andelen kvinnor som utsatts för för sexualbrott ökat från 1,4 procent till 3 procent av den kvinnliga delen av befolkningen på tre år (SVT 10/1-2017).
När frågan om våldtäkter togs upp i SVT:s partiledardebatt i våras svamlade Stefan Löfven (S), statsminister för den förment feministiska regeringen, om att uppluckringar av lagen om anställningsskydd skulle ligga bakom utvecklingen. Kvalificerat nonsens förstås, men nog så symptomatiskt för den politiska oviljan att närma sig de svåra frågorna i praktiken. För vad är kampen för kvotering till bolagsstyrelser värd om kvinnor kringskär sitt liv och sin frihet av rädsla för att utsättas för överfall på öppen gata?
Människor födda i utlandet är inte predestinerade att begå brott, den stora majoriteten i en viss etnisk grupp begår som bekant inga brott över huvud taget. Det är viktigt att komma ifrån mytbildningen om att ”invandrare” i största allmänhet skulle vara mer brottsbenägna än andra. Däremot har kulturella skillnader i form av synen på kvinnans sexualitet, hennes roll i samhället och kvinnans och mannens inbördes roller, stor betydelse. Detta intygar samtliga intervjuade män och pojkar med utländskt påbrå i UG:s reportage.
Den som motsätter sig denna omständighet är, föga förvånande, en svenskfödd journalist som enligt sedvanlig logik drar slutsatsen att sådana uttalanden enbart kan vara rasistiska. Men nog måste det vara uppenbart att det är kulturella och religiösa normer som ligger bakom att kvinnor i Afghanistan och Iran tvingas beslöja sig och föra en mycket undanskymd tillvaro i samhället medan kvinnor i Sverige inte gör det?
När man talar om integration är det just förståelse för dessa skillnader, och hur de kan överbryggas, som behöver diskuteras och hanteras i större omfattning. Integration handlar nämligen inte enbart om huruvida man är självförsörjande eller talar hygglig svenska. I takt med att befolkningssammansättningen förändras, inte minst som en följd av att en stor andel unga män från patriarkala samhällen blir svenska medborgare, behöver dessa frågor adresseras på ett ärligt och öppet vis.
Svårigheten med det mångkulturella samhället, oavsett hur positivt inställd man är till det, rör just samspelet mellan flera skilda kulturer som hyser sinsemellan olika uppfattning om grundläggande värden.Den regering som tillträder efter valet kommer att få hantera många svåra frågor, inte minst kopplade till ödesfrågan om segregationen. En fråga rör just kvinnors frihet, oavsett dessa kvinnors ursprung eller bostadsområde. Ett första steg är att omgående öka kunskapen om sexualbrotten vilket borde ligga överst på Brås lista.
Den minsta gemensamma nämnare är inte att majoriteten av de dömda våldtäktsmännen är män utan att de är utrikesfödda. Varför är det så? Varför är det vanligare bland vissa etniska grupper än bland andra? En populär förklaring är att det rör sig om socioekonomiska faktorer, men då måste man fråga sig varför just socioekonomiskt svaga män från Afrika och Mellanöstern är så överrepresenterade och inte andra fattiga grupper som exempelvis romer?
Så länge förutsättningslös forskning saknas om orsakerna kan man inte avfärda de kulturella aspekterna till förmån för de socioekonomiska bara för att det passar ens ideologiska utgångspunkt bäst. Kunskap är en förutsättning för att kunna förebygga uppkomsten av ett problem. Utan kunskap ökar fördomarna. Att inte forska om den i Sverige tabubelagda kopplingen mellan kultur och grova sexbrott av rädsla för att göda rasism kan paradoxalt nog öka främlingsfientligheten mot alla utrikes födda samtidigt, vilket är centralt i sammanhanget, som fler kvinnor kommer att drabbas av våldtäkter. Vem gynnas av en sådan utveckling? Knappast varken de utsatta kvinnorna eller invandrade i allmänhet.
I sociala medier har indignationen över att programmet gjorts och sänts varit stor på sina håll. En game changer som skulle kunna påverka utfallet i valet, påstås det. Den som tror det har inte förstått varför frågan om lag och ordning dominerar väljarnas dagordning; programmet är snarare en bekräftelse av verkligheten i Sverige anno 2018 än en nyhet.
För ett liberalt samhälle är det avgörande att alla dess invånare kan röra sig fritt, ingen individ eller grupp får kringskära en annan individs eller grupps rörelsefrihet. För många som flyr till Sverige är drömmen om att få se sina barn växa upp i frihet avgörande. Det är på tiden att också vi som redan har förmånen att leva här inser vad som står på spel.
