Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teodorescu: Förändra er eller dö

Med några månader kvar till ett av de mest nervkittlande riksdagsvalen på länge, och opinionsmätningar som talar för ett lika besvärligt parlamentariskt läge framgent, framstår frågan om regeringsbildningen som mer aktuell än någonsin.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

”Det är tyvärr inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar” (Aftonbladet 8/12-2013). Ack så rätt hon hade, Magdalena Andersson (S), när hon i egenskap av ekonomisk-politisk talesperson konstaterade vad som är oppositionens ansvar - och vad som inte är det. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sedan dess har det runnit mycket vatten under Riksbron. I december påföljande år ingick partierna den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) och frångick därmed den för demokratin så väsentliga principen som Andersson påtalat. Oppositionen förband sig genom överenskommelsen att i praktiken sluta opponera och i stället indirekt lotsa igenom den rödgröna politiken. 

Det gav SD rollen som det enda ”riktiga” oppositionspartiet, precis som man tidigare gett SD monopol på frågan om migrationen. Även om DÖ föll efter bara tio månader har riksdagsarbetet utförts i dess anda med stora förtroendeförluster för alla inblandade parter som följd. 

Med några månader kvar till ett av de mest nervkittlande riksdagsvalen på länge, och opinionsmätningar som talar för ett lika besvärligt parlamentariskt läge framgent, framstår frågan om regeringsbildningen som mer aktuell än någonsin. Sverigedemokraterna underskattades grovt i förra valet och det vore nog inte dumdristigt att satsa pengar på att så är fallet också denna gång. Skulle partiet komma över 20 procent är blockpolitiken död och begraven.

Vad väntar då? Samtliga tänkbara alternativ är problematiska; bryta isoleringen av Sverigedemokraterna, en ny överenskommelse à la DÖ, samarbete över blockgränsen exempelvis mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. 

En demokrati förutsätter partier med olika uppfattningar som konkurrerar om väljarnas förtroende. Politiska konflikter som bygger på ideologiska meningsskiljaktigheter är därmed demokratins fundament. Alla försök att kringgå detta, särskilt om syftet är att exkludera ett stort parti från inflytande, kommer att dömas ut av väljarna. 

Detta talar emot ett DÖ 2.0 liksom en regering bestående av S och M. Men att formellt bryta isoleringen av SD (redan i dag behöver regeringen att SD inte röstar med oppositionen för att få igenom sin politik) är också riskabelt. SD är inte ett parti som andra. Det är tvärtom ett parti med ett avskyvärt förflutet som fortsätter att attrahera personer med främlingsfientliga sympatier, som visserligen haft rätt i delar av sin problembeskrivning, men vars lösningar sällan någon skådat. 

Situationen är med andra ord mycket besvärlig. Men för att undvika att ännu fler väljare alieneras måste något radikalt förändras. Sverige har inte råd med ytterligare en mandatperiod som Reinfeldts sista eller Löfvens nuvarande. Politikernas främsta uppgift kan till syvende och sist inte fortsätta vara att isolera SD när reformbehovet på snart sagt vartenda område är skriande.

Svensk politik är sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen paralyserad. Den utdragna låsningen kring migrationspolitiken, som i sig möjliggjorde SD:s inträde och framväxt, gör ekvationen än mer komplex. Faktum är att dessa två faktorer orsakat alla större skeenden under snart tio år: 

Alliansregeringens beslut att göra upp med MP under sin andra mandatperiod, Alliansens valförlust och Reinfeldts fega sorti år 2014, Decemberöverenskommelsen. Men också sakpolitiskt har SD och avsaknaden av enighet i migrationspolitiken bidragit till senfärdighet ifråga om hedersvåld, diskussion kring den svenska kapaciteten att integrera många människor samtidigt samt den lavinartade framväxten av särskilt utsatta områden.

Om politikerna inte får ordning på sådant som skolan, vården, polisen och framväxten av en etnifierad underklass vars situation riskerar att gå i arv kommer Sverige inom kort att bli ett väldigt annorlunda land. En sådan utveckling kommer att gynna krafter långt värre än SD samtidigt som forna statsbärande partier som Socialdemokraterna och Moderaterna kommer att implodera totalt. 

Det är därför som vi på denna ledarsida ständigt flåsar politikerna i nacken med frågan. Det är också därför som politikerna, helst före valet, måste enas om migrationspolitiken. För legitimitetens skull bör alla riksdagens partier bjudas in, vilket inte är detsamma som att alla parter kommer att ställa sig bakom det slutliga resultatet. 

Om detta inte låter sig göras bör åtminstone Moderaterna och Socialdemokraterna, de partier som visserligen bär huvudansvaret för det kaos som uppstått på migrations- och integrationsområdet, men som också historiskt intagit de mest sansade positionerna, göra upp i sak.

I dag står de återigen nära varandra i uppfattningen om att Sverige ska vara ett land som tar emot människor i nöd vilket förutsätter att migrationspolitiken är reglerad och långsiktigt hållbar. Det betyder motsatsvis att Sverige inte kan ta emot fler människor än vad som kan integreras. Denna hållning ligger väl i linje med den folkliga opinionen vilket är av stor betydelse ur demokratiperspektiv. 

Om och när frågan om migrationen vilar på en bred bas i riksdagen vore det bra om politiken kunde återgå till en mer sansad ordning där utgångspunkten är att man samtalar med alla och där förslag bedöms utifrån vad de innebär och inte utifrån vem som lägger dem.

Givet att det mesta talar för ett besvärligt parlamentariskt läge också efter valnatten bör den konstellation som kommer att utgöra Sveriges framtida regering vara beredd på att kompromissa över blockgränsen när det är aktuellt, eller med SD när det är mer påkallat. 

Utgångspunkten är graden av samstämmiga uppfattningar i de frågor som ska avgöras. Det förutsätter i sin tur att man på förhand bestämmer sig för vad man kan kompromissa om och vad man absolut aldrig kan tumma på. Det är inget drömscenario för någon som drömmer om egen majoritet. Men så handlar inte politik om drömmar, utan om att kunna omsätta drömmarna till verklighet. 

Mest läst