Teodorescu: Ett Almedalen som kräver många svar

Ledarkrönika: Den dominerande frågan i Almedalen kommer beröra utanförskapet, integrationen och hur samhället ska få bukt med de parallella samhällen som vuxit fram.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

För sjunde året i rad packar jag min väska och beger mig till en spännande Almedalsvecka. Av DN/Ipsos junimätning framgår att det är ytterst jämnt mellan blocken vid halvtid i mandatperioden. Enligt mätningen skattas stödet för S till 26 procent och för M till 24 procent. SD skattas till 17 procent, en ökning med omkring fyra procentenheter vilket innebär att partiet stigit mest i opinionen sedan 2014 års val. I mätningen hamnar KD under fyraprocentsspärren och skulle därmed åka ur riksdagen, medan MP med nöd och näppe skulle hålla sig kvar.

Det är besynnerliga tider vi befinner oss i, rent politiskt. Sällan har en regering, eller opposition, varit så svag eller vilsen. Om de parlamentariska låsningarna gett partierna huvudbry under de gångna två åren är det inget mot vad som sannolikt väntar efter 2018 års val. Svensk politik består i dag av tre block; vänster, höger och SD. För att låsningen ska brytas måste antingen något av blocken få egen majoritet, partier ur de två stora blocken börja samarbeta med varandra, eller något av blocken släppa in SD. I dag framstår alla tre alternativen som lika osannolika eller oattraktiva. Därför tiger partierna och uppträder som om Decemberöverenskommelsen fortsatt existerade.

ANNONS

Men det är inte bara i Sverige som politiken står inför omvälvande vägval. Utvecklingen i Storbritannien efter folkomröstningen som resulterat i att landet ska lämna EU, slitningarna inom EU som en följd av oförmågan att lösa de stora frågorna, inte minst om migrationen, samtidigt som man detaljreglerar varenda liten struntsak. Lägg därtill ett oförutsägbart terrorhot mot Europa och västvärlden, kriget i Syrien, presidentvalet i USA med en kapplöpning mellan två sällsynt opassande presidentkandidater, och det finns all anledning att drabbas av politisk depression.

Min gissning, eller kanske fromma förhoppning, är att den dominerande frågan under Almedalsveckan kommer att handla om utanförskapet, integrationen och hur samhället ska få bukt med de parallella samhällen som vuxit fram inom ramen för det gemensamma.

Under de gångna veckorna har Sydsvenskan och Expressen gjort två mycket läsvärda granskningar av situationen i Malmö. I Sydsvenskan skildras hur staden gått från att vara en välmående arbetarstad till en av landets fattigaste kommuner inom loppet av 40 år. Professor Tapio Salonen kallar staden för en "tryckkokare". Och precis som konstateras i artikeln är Malmös kris hela Sveriges. Även om Malmö är extremt finns det många lärdomar att dra för andra segregerade städer som Göteborg och Stockholm.

I Malmö har skattekraften rasat från 117 procent av genomsnittet i Sverige i slutet av 1970-talet, till bara 85 procent i dag. Arbetslösheten i staden är dubbelt så hög som i landet i stort. Sysselsättningsgraden befinner sig på 65 procent, vilket är långt under rikssnittet på 78 procent. 22 procent av barnen i Malmös grundskolor lämnar skolan utan behörighet till gymnasiet, vilket kan jämföras med 14 procent i hela landet. Var tionde familj i staden tar därtill emot socialbidrag som kostar skattebetalarna en miljard kronor om året. Av budgeten på 20 miljarder utgörs en fjärdedel av skatteutjämning och andra bidrag från staten (Sydsvenskan 26/6).

ANNONS

Denna verklighet kan inte önskas bort med mantran om att Sverige behöver invandringen för att klara demografin när det är uppenbart att Sverige inte klarat av att etablera och integrera de som kommit hit. Redan före höstens stora flyktingström tog det åtta år innan ens hälften av de kommunplacerade flyktingarna i Sverige befann sig i någon slags sysselsättning. Av Sydsvenskans granskning framgår att bara en tredjedel av de som gick SFI i Malmö för tio år sedan i dag har ett arbete.

Hur kunde det bli såhär? Det enkla, och svåra, svaret är vi lät det ske. De parallella samhällena grundlades för flera decennier sedan och har därefter fyllts på för varje flyktingvåg som vi, sett i backspegeln, saknat såväl ekonomisk som organisatorisk beredskap för. Detta i kombination med en politisk ovilja att reformera arbetsmarknaden efter de människor som de facto kom - inte som vi önskar hade kommit - har cementerat en ohållbar situation.

På ett seminarium för flera år sedan diskuterades vad som händer med barn som ser sina föräldrar städa andra människors toaletter. Frågan är felställd - den borde utgå från vad som händer med barn som växer upp i ett område där ingen går till jobbet och där andelen som går vidare till gymnasiet och högre utbildning är låg.

ANNONS

Sverige har gått ifrån att vara ett samhälle där dina föräldrars bakgrund saknade relevans för din framtid, till att vara ett samhälle där såväl rikedom som fattigdom går i arv. Det påstås att vi som varnade för det ohållbara i den gamla migrationspolitiken var alarmister och att det var rätt att vänta med skärpningar av lagen till situationen blev akut. Det är en absurd tanke, utanförskapet och barnfattigdomen som drabbar tre av tio barn i Malmö uppstod inte i går. Det som skett är ett monumentalt svek mot varenda en av dem.

"Hur mycket invandring tål Sverige?" var en mycket kritiserad fråga som ställdes under en partiledardebatt i Agenda år 2012. Men frågan var befogad och utifrån de parallellsamhällen som vuxit fram kan man anta att den borde ha ställts långt tidigare. Särskilt av politikerna som i morgon vallfärdar till Almedalen.

ANNONS