Vad händer med verkligheten, eller med bilden av den, när vuxna män påstår att de är barn – och vi låtsas att vi tror dem?
Man ska vara varsam med orden. Med orden konstrueras verkligheten, sanningen - men också lögnen. När orden missbrukas, när deras mening devalveras, överordnas symboler och tolkningar. Vi går då från att söka efter sanningen till att träta om vad som kan anses vara sannolikt.
Förra veckans Uppdrag granskning handlade om de i Sverige så omstridda åldersbedömningarna av ensamkommande flyktingbarn. I programmet granskades en grov gruppvåldtäkt där förövarna hade påstått att de var under 15 år. Rättsodontologen bedömde deras ålder till minst 19,2 år. Rätten gick på åklagarens linje och bedömde deras ålder till över 18 år. Det innebar att de kunde dömas till två års fängelse för grov våldtäkt mot barn (!) och barnpornografibrott samt utvisning, något som inte hade aktualiserats om männen varit just barn.
Ett system som gör skillnad på utfall beroende på exempelvis ålder kan komma att utnyttjas. Att Sverige har tagit emot fler ensamkommande barn och unga än något annat land i Europa är således ingen slump. Alla människor är nyttomaximerare i någon utsträckning. Vi är incitamentstyrda och inför varje val gör vi en medveten eller omedveten kalkyl av konsekvenserna. Alla människor, oavsett klass, kön eller etnicitet agerar såhär. Alla utom våra politiker som tycks ha ruskigt svårt för analys- och konsekvensresonemang.
Alla individer kan potentiellt ljuga för att uppnå ett fördelaktigt resultat, för att få rättigheter eller slippa skyldigheter. Att det finns ensamkommande ungdomar eller vuxna som har ljugit om sin ålder eller sitt ursprung för att få stanna och få tillgång till en fördelaktigare mottagning är inte konstigt även om det är moraliskt tvivelaktigt. Dessvärre fick den som hävdade detta för ett år sedan, enligt då gällande ordning, finna sig i att klassificeras som en ond fascist som var emot invandrare och som tog avstånd från devisen om "alla människors lika värde".
I dag har pendeln återigen svängt på det ohederliga vis som blivit kutym sedan regeringens historiska omläggning av migrationspolitiken den 24 november år 2015. Nu hävdar flera av de som tidigare påstod att inga ensamkommande ljög, varför blotta påståendet var att betrakta som en del i en främlingsfientlig världsbild, att det är självklart att ljuga och att de också hade gjort det i en motsvarande situation.
Det är inte nödvändigtvis de enskildas lögner som åsamkat den största skadan, utan den tystnadskultur som legitimerat att myndigheter, medier och politiker sett mellan fingrarna sedan år 2006 när antalet ensamkommande barn och ungdomar till Sverige ökade rejält.
Varför är det så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Varför måste uppmärksammande av ett problem kopplat till migration alltid uppfattas som ett avståndstagande från migrationen i sig? Varför är vi så förbannat ängsliga i frågor som är fullständigt självklara i resten av världen, som dessutom är en förutsättning för att förtroendet för våra system och för rättssäkerheten ska bestå?
Under fredagen föreslog Rättsmedicinalverket (RMV), som tidigare i år fick regeringens uppdrag att utreda hur ensamkommande flyktingbarns ålder bättre ska avgöras, att åldersbestämningar ska göras med hjälp av analys av visdomständer och magnetröntgen av knäleder. De medicinska åldersbedömningarna kommer att vara frivilliga och kräva samtycke från de som Migrationsverket önskar få prövade. Så någon rusning lär det knappast bli.
Enligt nuvarande ordning har Migrationsverket i det fall ID-handlingar saknats, vilket hör till vanligheterna, gjort en initial uppskattning av den asylsökandes ålder. Om personen ifråga inte varit uppenbart över 18 år har han, för det är oftast en han, anvisats till en kommun i egenskap av att vara "barn". Enligt Migrationsverket förekommer tveksamheter rörande den egentliga åldern i 70 procent av fallen i gruppen som uppgett att de är i ålderspannet 15 till 17 år. Därför borde åldersbedömningarna göras obligatoriska när minsta tveksamhet råder eller ID-handlingar saknas.
I efterdyningarna av regeringens historiska åtstramningar av migrationspolitiken i fjol stod en gråtande Åsa Romson på presskonferensen och hävdade att ingen hade kunnat förutse den situation som Sverige hade hamnat i. Det är en ren lögn. För det första hade Sverige inte "hamnat" i någon situation, utan helt aktivt försatt sig i den. För det andra var det många som förutsåg vad som var på väg att ske, liksom många länge försökt uppmärksamma makthavarna om problematiken med vuxna som utger sig för att vara barn.
Politikerna och kommunerna har ett stort ansvar för det inträffade, men medierna har också kommit alltför lindrigt undan. Av rädsla för att spä på främlingsfientliga krafter har konsekvensneutraliteten kastats överbord och de kritiska frågorna uteblivit. Det har paradoxalt nog resulterat i misstro mot såväl medierna som mot gruppen ensamkommande generellt. Det är med andra ord inte enbart de som ljugit för att ta sig in i Sverige som i någon mån gjort fel - framför allt bör alla som bidragit till att skapa ett system som premierar lögner göra offentlig avbön. I Sverige avgår höga makthavare när de gjort sig skyldiga till privata övertramp. På tiden att fler avgår för allvarliga misstag i tjänsteutövningen också.
