Teodorescu: DN på kollisionskurs med verkligheten

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Året är 2116. Naturkatastroferna har under en tid avlöst varandra. Att det är effekterna av politikernas agerande, eller bristen därav, råder det allt större enighet kring. De senaste årens valhänta hantering av utvecklingen, som satt djupa spår i samhället, har också accentuerat frågan om politikernas oförmåga att agera proaktivt, att i förväg analysera potentiella händelseförlopp och konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Alltfler har börjat ifrågasätta varför politikerna agerar först när katastrofen blivit ett faktum. Det har spätt på frustrationen hos väljarna samtidigt som förtroendet för politikens förmåga att hantera samhällsproblem eroderats kraftigt.

Det är i detta skede som den vice statsministern gråter på en presskonferens som blir legendrisk. Hon har varit naiv och "ingen kunde ju ha förutsett att det skulle kunna sluta såhär". Men nu ska regeringen skyndsamt och kraftfullt agera, säger hon sammanbitet.

ANNONS

Det där med "ingen" är emellertid en sanning med modifikation. Såväl inom partierna som i samhällsdebatten har det funnits röster som länge har hävdat att åtgärder behöver vidtas. De har effektivt tystats, mobbats ut, etiketterats som "alarmister" och "klimatfascister". Deras agenda har ifrågasatts. Vad vinner de egentligen på att utmåla klimathotet som en av samtidens största faror? Inser de inte vilka krafter de spelar i händer? Vad är de ute efter, egentligen?

På landets största tidnings kultursida har en klimatförändringsförnekare fått göra en artikelserie om de konkurrerande tidningarnas ledarsidor. Ledarsidor vars texter månatligen har rankats som de mest engagerande i landet, till skillnad från den stora tidningens. Tesen som läggs fram i "granskningen" är att dessa ledarsidor och deras politiska redaktörer blivit helt besatta av klimatkrisen. Antal artiklar som i någon utsträckning berör klimatfrågan har sammanställts och man har funnit att en radikal förändring skett, vilket styrkts med hänvisning till såväl det faktiska antalet texter som den "hårda" tonen i dem. Man stirrar sig blind på etiketten och struntar i innehållet.

Artikelseriens slutsats blir, föga förvånande, att en betydande andel texter handlar om klimathotet. Märkligt, anser den "granskande" skribenten, eftersom Sverige befinner sig i högkonjunktur, robotiseringen har förkortat människors arbetstid och de normkritiska barnen har återigen vunnit OS i normkritik. Varför väljer inte ledarsidorna att fokusera mer på dessa, och andra frågor bortom klimatfrågan, som de brukade skriva om förut?

ANNONS

Att naturkatastroferna duggar tätt vilket medför att samhället och problembilden förändras, liksom den omständigheten att väljarna anser att klimatfrågan är den absolut viktigaste, omnämns emellertid inte som en möjlig förklaring till skiftet. Men så är inte heller det primära syftet att förhålla sig till verkligheten, utan att suggerera fram en bild av den. Det är beklagligt eftersom striden om verklighetsbilden bara leder till att fokus flyttas från de frågor som suktar efter svar samtidigt som debatten alltmer handlar om debatten - som handlar om debatten.

Det är en ledarsidas ansvar att adressera de problem som riskerar att omkullkasta samhället, helt oavsett vilka dessa problem är. Beroende på ideologisk hemvist är det rimligt att de lösningar som föreslås också skiljer sig åt. Vad skulle annars poängen vara med att ha olika ledarsidor och röster i en debatt? Att identifiera ett samhällsproblem är dock inte en fråga om höger eller vänster, det existerar ytterst få renodlade höger- eller vänsterfrågor. Däremot finns det, som sig bör, gott om olika höger- eller vänstersvar.

Ett sätt att illustrera den påstådda besattheten vid klimatfrågan, eller andra frågor av liknande karaktär, är att tänka sig de politiska frågornas motsvarighet till Maslows behovstrappa. Längst ner återfinns basbehoven, i detta exempel utgörs dessa av sådant som kan inordnas i samhällskontraktet; att människor har mat på bordet, att det alls går att leva på vår planet, att staten garanterar säkerhet och stabilitet. I mitten av trappan, när vi upplever att vi är tillräckligt trygga, finns sådant som sökande efter gemenskap, att få uppgå i något större än en själv. I toppen återfinns sådant som snarare kan betecknas som lyx i tillvaron; som självförverkligande och möjligheten att utforma livets allra minsta detaljer efter de egna önskemålen och att lägga tid på symbolfrågor. Trappan illustrerar alltså hur olika behov, eller i detta fall politiska frågor, prioriteras. Alla behoven kan existera samtidigt men det trappan gör anspråk på att skildra är hur behoven i de övre kategorierna uppfattas som mindre viktiga för individen om de längst ner inte tillgodoses.

ANNONS

När ett samhälle håller på att förändras i grunden kastas vi ner till de lägre trappstegen. Att i det läget förneka utvecklingen och att smutskasta de som påtalar behovet av reformer är inte att vara god, oavsett vilken politisk färg man maskerar sina syften med. Det spelar ingen roll om året är 2116 och frågan rör klimatet - eller om det är år 2016 och frågan på allas läppar är hur Sverige ska hantera segregationen, de cementerade klassklyftorna, polisens, välfärdens och utbildningens förfall. Det anmärkningsvärda är inte vad alla talar om när krisen är ett faktum utan vilka mekanismer som omöjliggör en initierad diskussion långt innan den ens riskerar att uppstå.

ANNONS