Jag brukar beskriva det som att någon står och skriker i ens brevinkast och man har ingenstans att ta vägen. Näthatet gör något med oss, oavsett om vi är utsatta på grund av vår yrkesroll eller för att vi har "fel" kläder på oss i skolan. Hatarnas syfte är att få oss att sluta vara de vi är. Hatet kan bryta ner vem som helst till oigenkännlighet, det är därför de som hatar är så tålmodiga i sina angrepp.
När journalister, politiker eller tjänstemän med beslutsfunktioner såsom åklagare, socialsekreterare eller myndighetspersoner utsätts är syftet att påverka tjänsteutövningen. Alltså att få journalisten att avstå från att skriva en viss sak ur ett visst perspektiv, att få politikern att lägga fram viss politik men inte annan, att få tjänstemannen att fatta ett eller annat beslut. Hatet försöker tillskansa sig kontroll och metoden är rädsla.
I april presenterades en undersökning från Tidningsutgivarna som visade att sju av tio kvinnliga opinionsbildare har utsatts för hot och trakasserier under det senaste året. Konsekvensen har blivit att många av de utsatta nu överväger att sluta. Av Journalistförbundets mätning från i fjol framgår att 85 procent av landets ledarskribenter utsatts för hot i arbetet.
I veckan uppmärksammades två rättegångar där journalister tagit emot allvarliga hot i sin yrkesutövning. Att det går så långt som till rättegång är relativt ovanligt, dessvärre. Den vanliga ordningen är snarare att anmälan läggs ner trots att det oftast inte krävs särskilt mycket för att kunna identifiera avsändarna. Det gör att många struntar i att anmäla vilket i längden leder till att man på ett undermedvetet plan kan komma att börja acceptera hot och hat som ett normalt inslag i arbetet. Därför måste fler våga anmäla, polis och rättsväsende bli bättre på att undersöka och driva den här sortens mål. Samtidigt måste det bli lättare för enskilda att få skyddade personuppgifter innan katastrofen är ett faktum.
Det högerextrema hatet som drabbar skribenter på vänsterkanten har länge uppmärksammats. Sämre har det varit med det som vi på högersidan utsätts för. Hatet mot oss, inte minst om vi dessutom har utländsk bakgrund, kommer inte sällan från två håll: dels från högerextrema, dels från den antirasistiska, rasistiska vänstern som kallar oss för "husneger" och "Onkel Tom".
Men en problematik som det talas lite om, trots att den blir alltmer framträdande, är den som handlar om offentliga rösters ton gentemot meningsmotståndare. Många av de värsta påhoppen som riktats mot mig och denna ledarsida kommer inte från anonyma konton i sociala medier utan från etablerade personer som i sin yrkesroll som journalister, författare, debattörer och politiker borde hålla sig för goda för att sjunka till gyttjebrottarnivå. För debatten är det centralt med en bred och levande diskussion där kritik och ifrågasättanden är självklara inslag. Men dit hör inte personangrepp, medvetna missförstånd och kampanjer med syfte att smutskasta personer vars åsikter man ej delar.
Vi går mot en valrörelse som av allt att döma kommer att bli smutsigare än på länge. Mycket står på spel för många vilket inte sällan tycks locka fram människors sämsta sidor. En from förhoppning är att insikten om att behandla andra som man själv vill bli behandlad, oavsett hur vedervärdiga åsikter man anser att de andra har, ska sjunka in på djupet.
Sällan har polariseringen varit så stor som nu, i enkla drag mellan de som vunnit på de senaste decenniernas utveckling och som har råd att fortsätta vinna, och de som förlorat och som inte har råd och möjlighet att byta jobb (om de alls har något), bostadsområde eller skaffa sig privata lösningar på områden där staten lämnat walk over. Vi behöver få till en ordning där dessa grupper talar med varandra igen, där åsiktsutbyte är viktigare än kategoriplacering. I dag handlar merparten av den politiska diskussionen om att etikettera människor utifrån om de är för eller emot. Men det räcker inte att bara konstatera om någon är för eller emot, god eller ond - vi behöver fler nyanser.
Vi som verkar i offentligheten har makt med vilken ett stort ansvar följer. Om vi är osakliga, hatiska, hånfulla och nedvärderande - vad ska vi då förvänta oss av anonyma nättroll? Om vi som slår oss för bröstet för att vara demokrater som värnar yttrandefrihet, mångfald och fri åsiktsbildning försöker styra andra med rädsla, göra dem till persona non grata - vad ska vi då förvänta oss av anonyma nättroll? Det goda samtalet börjar med en själv - också på nätet.
