Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teodorescu: Dags för journalistisk självreflektion

Om man tror att journalistik handlar om aktivism och inte om konsekvensneutralitet har man valt fel yrke.

Ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. Ingenting är heller så dåligt att det inte kan bli sämre. Det är lika mycket ett hot som ett löfte. Den som kan sin historia vet att allt går i cykler, att reell förändring förutsätter kris och att alla bubblor till sist spricker. Inget är statiskt och även när det ser ut som att historien upprepar sig så finns det alltid något som skiljer ett skeende från ett annat. 

Det har nu gått några dagar sedan det amerikanska folket valde den omstridde Donald Trump till landets 45:e president. Analyserna om varför Trump valdes har avlöst varandra. Inte sällan har de, anmärkningsvärt nog, gjorts av samma personer som innan valet hävdade att Trump inte hade någon chans att bli vald. 
I sociala medier har människor tävlat i vem som kan visa sin avsky och oförståelse för Trump och hans oborstade väljare tydligast. Vem som med bredast penseldrag kan måla framtiden i sepia. 

Och visst finns det all anledning att känna oro inför en framtid med en president som Trump, som i valrörelsen knappast visat sig värdig ett av världens viktigaste uppdrag. Men är det verkligen det som detta handlar om? Varifrån kommer detta enorma hat och hur ska vi kunna se framåt när vi är så upptagna med att avsky varandra?

Precis som efter det att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har människor gjort en poäng av att de nu rensar ut Facebook-vänner som de uppfattar som Trump-sympatisörer. I andra sammanhang hade samma personer med emfas valt att framhålla att de omfamnar mångfald och till och med förespråka kvotering för att få in "marginaliserade" röster. Men är inte tanken med mångfald att så många åsikter och perspektiv som möjligt, också de man själv inte delar, ska få brytas mot varandra? Är inte det som är demokratins essens? Att vi faktiskt ska lära oss något av någon som vi från början inte har någon kunskap om eller förståelse för? Att det inte betyder att vi sympatiserar med den någons uppfattning, att åsikter inte smittar - varken de "goda" eller "dåliga"?

Vi som har försökt förstå varför någon vid sina sinnens fulla bruk lagt sin enda röst på en man som gett vulgariteten och den hatiska retoriken ett ansikte har enligt sedvanlig dramaturgi utmålats som uttalade eller förtäckta sympatisörer. Att inte försöka förstå är enligt min uppfattning att begå tjänstefel. Om man tror att journalistik handlar om aktivism och inte om konsekvensneutralitet har man valt fel yrke. 

Jag börjar på riktigt tröttna på den här listiga härskartekniken som stryper all form av sans i svensk offentlighet. De strömningar vi ser i hela Västvärlden är inte skapta av sluga politiker som Jimmie Åkesson och Donald Trump, däremot har dessa politiker exploaterat dem skickligt. Varför? För att de kunnat. 

Övriga politiker varit upptagna med att blunda för reella problem i människors vardag, samtidigt som de varit fullkomligt besatta av att slippa ta ställning i varenda målkonflikt. Att Republikanerna attraherat arbetare i sådan omfattning, och att Sverigedemokraterna skördar ständiga framgångar bland LO-arbetare, borde oroa vänstern både här och där. Men icke, maken till klassförakt mot de grupper som man påstår sig värna, har jag sällan skådat.  Föraktet mot så kallad "white trash" som utan krumbukter uttryckts av journalistkollegor de senaste dagarna saknar motstycke. 

Ledarsidan har ofta uttryckt kritik mot de, inte minst politiker, som genom sin okunskap eller ovilja (oklart vad som är allvarligast) lagt grunden för den proteströrelse som SD grundat sin tillväxt på. Men det finns anledning att efter bevakningen av det amerikanska valet ta sig en funderare kring journalisternas roll och misslyckande. Hur många debatter har du hört i svensk media där någon uppenbart sympatiserat med Donald Trump, eller ens uppvisat någon form av neutralitet gentemot honom? Hur många inslag har visats i svensk media där den som intervjuats, i sin egenskap av Trumpsympatisör, valts ut av annat skäl än att han eller hon bekräftar den gängse nidbilden av en sådan? Det talas mycket om alla människors lika värde men kanske borde vi prata desto mer om vikten av att behandla alla människor lika.

Det är dags för media att rannsaka sig själv. Definitionen av galenskap enligt Einstein är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om två år kan statsministerkandidaten heta Jimmie Åkesson och då kan det vara för sent för den som på riktigt vill försöka förstå hur det kunde gå så snett. 

Mest läst