Hur många professurer i statsvetenskap krävs det för att förstå vad Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) vill? Svaret är fler än någon kan räkna. Det är nämligen, trots välvilja, omöjligt att få ihop de motstridiga löften som de utfärdade före valet.
Eller vad sägs om löfte a) Löfven ska röstas bort, b) partierna ska verka för en alliansregering vars statsministerkandidat heter Ulf Kristersson (M), samt c) inte ge SD något inflytande. Efter valet har det också stått klart att C och L anser att samma alliansregering som röstat bort Löfven ska vara beroende av just Stefan Löfven för att kunna regera. Logiskt, eller hur?
Hade C och L i stället sagt att isoleringen av SD är överordnad allt annat, inklusive den egna politiken, och att man därför givet opinionsläget och senare valresultatet - a) lämnar Alliansen och regerar med S och MP (och kanske V?), eller b) lyfter fram Lööf som statsminister för en regering tillsammans med L och MP som hämtar stöd från S, eller c) går i opposition om Alliansen inte får egen majoritet - hade man inte behövt övertyga om hur tydlig man är. För då hade man varit tydlig. Och rakryggad. Problemet är alltså inte inställningen till SD utan att de alternativ man anför saknar verklighetsförankring.
På onsdag kommande vecka ska riksdagen rösta om Ulf Kristersson som statsminister. Att det alls är aktuellt beror på att Alliansen, det vill säga även C och L, i linje med sitt vallöfte alltså röstat bort Stefan Löfven (S) med SD:s aktiva stöd.
Så varför röstade man då bort honom, givet det parlamentariska läget, om man inte vill ta konsekvenserna? Och varför är det acceptabelt att rösta bort någon med SD:s stöd men inte att rösta för någon med samma stöd?
För att Kristersson (M) ska kunna väljas på onsdag krävs inget aktivt stöd från SD. Det som krävs är att en majoritet, alltså minst 175 ledamöter, inte röstar emot.
För att Kristersson sedan ska kunna få igenom sin budget krävs inte heller SD:s aktiva stöd. Sådant stöd krävs endast om de rödgröna partierna antingen lägger en gemensam budget (så som Alliansen gjorde år 2014) eller om V och MP röstar på en ren S-budget. I praktiken är det alltså de rödgrönas agerande som aktiverar SD:s stöd.
Det framstår som högst osannolikt att SD först skulle rösta bort Löfven, sedan lägga ner sina röster i valet av Kristersson eller rösta fram honom, för att sedan ändå låta en rödgrön eller en ren S-buget fälla Kristersson.
Ett sådant agerande skulle bli svårt att motivera för de egna väljarna och framställa SD som oseriösa i ett läge där de investerat betydande möda i att framstå som motsatsen.
Enda sättet för Alliansen att inte göra sig beroende av SD:s agerande, eftersom Alliansen (+MP) är mindre än S+SD, är att få stöd från S. Är det något Stefan Löfven varit tydlig med så är det att S aldrig kommer att ge detta stöd - S ska som största parti sitta i regeringsställning och inneha statsministerposten. Och varför skulle han ge sitt stöd? För Löfven går makten och politiken, med rätta, före SD:s inflytande.
Ett betydande problem i ekvationen är att ingen vet vad SD skulle göra. När denna ledarsida i tre års tid påtalat vikten av att samtala med SD för att ta reda på vad partiet kräver för sitt stöd har det av vissa illvilligt tolkats som att vi sympatiserar med partiet. Men vår hållning har hela tiden varit densamma: Alliansen är fundamentet för svensk borgerlighet och bra för Sverige.
En samlad borgerlighet är garanten för sådant som marknadsliberalism, för ökad frihet och egenmakt, för företagarvänliga reformer, för värnande av rättsstat och utbildning, för valfrihet oavsett plånbokens tjocklek. Enbart en samlad borgerlighet kan utmana den socialdemokratiska makthegemonin. Det är därför S gör allt för att omkullkasta blockpolitiken och skrämmas med SD. S enda möjlighet till fortsatt maktinnehav bygger nämligen på att inte borgerligheten tar stöd av SD.
Trots att ingen samtalar med SD om vad de vill ha i gengäld för sina röster påstår många sig veta hur förfärligt illa det skulle gå om man, med deras aktiva eller passiva stöd, tog den makt som väljarna röstat fram. Nog hade det därför varit rimligt om man under dessa år satt sig ner och diskuterat vad man kan enas kring och vad man absolut inte kan enas kring. Och informerat väljarna. Då hade man på ett pedagogiskt och logiskt sätt kunnat förklara varför man agerar på ett visst sätt utifrån SD:s faktiska ställningstagande.
Att lägga fram den politik som man de facto gått vill val på, och som man hade tagit strid för om SD inte funnits i riksdagen, men som SD (som nu finns i riksdagen) också ställer sig bakom, är inte att ge partiet inflytande. Inte heller innebär samtal eller förhandlingar med SD att man sympatiserar med partiet eller dess företrädare. Skulle SD begära helt orimliga villkor för sitt stöd, sådant som ligger långt ifrån den förhandlade partens värderingar, är det fritt fram att förhandla med något annat parti - eller avgå. Det är parlamentarism i praktiken för en minoritetsregering, något som Sverige haft lång erfarenhet av.
Förhoppningsvis inser Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) orimligheten i att omöjliggöra för Alliansens statsministerkandidat att bli Sveriges nästa statsminister och därmed få igenom den politik som Alliansen gick till val på för två månader sedan. På onsdag avgörs det.
