Banderiljärerna blev arga, picadorerna blev ännu argare, men matadoren, jag menar statsministern, han blev argast av dem alla. Förbannad på riktigt, till och med, enligt egen utsago. Så arg att han i direktsänd radio tog i från tårna och röt som en jättebamsing till björn: ”Vad fan håller ni på med?” (SR 14/8). Måhända hade det varit bättre om statsministern levererat ett svar i stället för en fråga - för frågan är inte vad landets kriminella gör utan vad politikerna, med statsministern i spetsen, inte gör.
De senaste dagarnas tävling i grenen ”politiker rasar över bränderna i Västsverige” är i grunden djupt tragisk, min sarkasm till trots. Som om seriekriminella ungdomar som ägnar sig åt gränslös vandalism skulle bry sig om hur förbannad Stefan Löfven är.
Jag måste medge att också jag högaktningsfullt struntar i hur upprörd sittande statsminister är. Upprörda känslor kan han och övriga politiker behålla för sig själva, de är inte valda för att ventilera sina emotioner utan för att förebygga och åtgärda samhällsproblem.
Därför hade det varit betydligt mer intressant med några initierade analyser av orsakerna till de senaste årens destruktiva utveckling, liksom vilka kraftfulla åtgärder som kommer att sättas in för att undvika att det upprepas. Graden av upprördhet måste, för att kunna tas på allvar, stå i paritet till åtgärderna. Annars framstår reaktionerna enbart som fåfängt poserande. Och det om något driver väljarna i famnen på extremistpartier.
I skrivande stund vet vi att totalt sex personer är misstänkta för de olika bilbränderna som ägde rum i Göteborg i måndags. Två är anhållna i Sverige, båda i 20-årsåldern och hemmahörande i Västra Frölunda. Den tredje, i samma ålder, är anhållen i sin frånvaro och sedermera gripen i Turkiet, också han hemmahörande i Västra Frölunda.Resterande tre som greps har släppts efter förhör, men de är fortsatt misstänkta. Majoriteten av de misstänkta är välkända för polisen, med ett långt förflutet i kriminalitet, några av dem nyligen dömda.
Det finns för närvarande inga uppgifter om att någon organisation med politiska motiv skulle ligga bakom det inträffade, enligt ansvarig åklagare (SVT 15/8). Därmed kanske också de som ägnat sig åt att snickra på konspirationsteorier om motivet bakom upploppen och vem som kan gynnas av dem i valet kan återgå till frågan om de drabbade brottsoffren.
I en video som skickades till Expressen någon timme innan bilbränderna bröt ut antyds att ”något stort” är på gång i Göteborg. En maskerad man läser upp ett meddelande som han riktar till ”polisen, politikerna och samhället” med budskap om att polisen trakasserar människor utan grund och att socialtjänsten tar barn från deras familjer. ”Behandla oss som djur och vi ska bete oss som djur. Detta är inget hot, utan enbart för att väcka samhället”, säger den maskerade mannen (Expressen 16/8). Men inte ens djur beter sig så hänsynslöst som förövarna gjorde när de vandaliserade och satte eld på uppemot 150 bilar.
Det är oklart på vilket sätt våldsverkarna vill att samhället ska ”vakna”. Ska polisen sluta lägga sig i droghandeln och gängvåldet som håller människor i skräck? Ska rättsväsendet sluta ställa de kriminella inför rätta? Ska socialtjänsten låta barn fara illa av rädsla för repressalier? Ska politikerna tillåta framväxten av parallella samhällen med därtill hörande rättssystem?
Absolut inte. Det är just oviljan att markera vem som bestämmer som lett fram till dagens alltmer hopplösa situation. Att upplopp sker beror på att de tillåts ske. Och även om såväl Socialdemokraterna som Moderaterna, bägge högst ansvariga för samhällsutvecklingen, säger sig prioritera lag och ordning är risken överhängande att rädslan för att ta i med hårdhandskarna ändå får övertaget.
Det kommer i sin tur resultera i att de utsatta områdena blir än mer marginaliserade. Priset för undfallenheten kommer att betalas av dessa områdens skötsamma medborgare som inte har råd eller möjlighet att flytta därifrån.
Vad behöver då göras? Enligt Jan Kallberg, säkerhetsforskare verksam i USA, måste de kriminella gängens affärsmodell undanröjas. Kallberg menar att grundproblemet är att gängkriminaliteten ger status och pengar, och att de åtgärder som svenska politiker aviserar är otillräckliga. I en debattartikel listar han nio åtgärder som effektivt skulle få bort gängen (SVT Opinion 14/8).
Bland dessa återfinns sådant som avskaffad förtidsfrigivning för alla utom förstagångsdömda som uppför sig väl, samordning mellan a-kassa, Försäkringskassan, kommun och andra myndigheter så att fastställd kriminell inkomst avbryter bidragsutbetalningar, samt ökad samkörning och kontroll av offentliga register för gängmedlemmarnas närstående för att på så vis lokalisera var vinsterna från den kriminella verksamheten parkerats.Med dessa åtgärder kommer vi sannolikt långt, precis som man gjort i andra länder. Men det är nödvändigt att samtidigt åtgärda den normlöshet som upploppen belyser.
Socioekonomiska faktorer, frustration eller rentav tristess är populära förklaringsmodeller från vänsterhåll när bilar sätts i brand. Men dessa förklaringar håller inte eftersom det är ytterst få, oavsett etnicitet, av de som växer upp under förhållanden som präglas av fattigdom och utsatthet som ägnar sig åt förstörelse. Därför behöver synen på individens personliga ansvar, liksom respekten för andra människors egendom och för svensk lag uppvärderas.
För till syvende och sist är det inte förövarna det är synd om, det är deras skötsamma grannar som faller offer när staten förlorar maktkampen med ligisterna. Dessa grannar har inte sällan vänt på varenda krona för att ha råd att köpa en bil. En bil som de är beroende av eftersom de inte sällan jobbar obekväma tider och är beroende av för att kunna ta sig till arbetet.
Om några veckor är det val och den som fortfarande tror att frågor om lag och ordning engagerar väljarna på grund av någon extremistisk högerkonspiration, eller något orkestrerat av utländsk makt, bör tänka om.En av statens främsta uppgifter är att garantera alla medborgares trygghet, oavsett om de bor i segregerade villaförorter eller i lika segregerade miljonprogram. När staten misslyckas med sitt uppdrag kommer någon annan att träda in i dess roll med konsekvenser mer långtgående än vi kan föreställa oss. Så kära politiker, vad i hela fridens namn väntar ni på?
