Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teodorescu: Cecilia Wikströms dilemma

I dagsläget tar endast några få av EU:s 28 medlemsländer ansvar för 80 procent av samtliga asylsökande inom unionens gränser. Det är en ohållbar situation.

Europaparlamentariker Cecilia Wikström (L) har fått ett omöjligt uppdrag. Hon ska formulera en gemensam ståndpunkt i EU-parlamentet om den så kallade Dublinförordningen, det vill säga det regelverk som anger att en asylansökan i huvudsak ska behandlas i det första EU-land som en migrant kommer till. Dublinförordningen sattes i praktiken ur spel under 2015 års stora flyktingvåg då EU:s yttre gränsländer, som Italien och Grekland, släppte igenom migranter till andra länder, inte minst till Sverige och Tyskland, i strid med förordningen. 

I dagsläget tar endast några få av EU:s 28 medlemsländer ansvar för 80 procent av samtliga asylsökande inom unionens gränser. Det är en ohållbar situation varför Wikström bland annat föreslår att alla medlemsländer ska dela på ansvaret genom en automatisk fördelningsmekanism som bygger på det mottagande medlemslandets BNP och antal invånare. De länder som vägrar ta emot ska enligt förslaget få indragna EU-stöd, något som avviker från EU-kommissionens förslag från ifjol som föreslog att nekande medlemsländer skulle få böta 250.000 euro för varje anvisad asylsökande som inte togs emot. I förslaget ingår också att de asylsökande i fortsättningen inte ska kunna välja land utan att de ska vara tvungna att bosätta sig i det land som de har anvisats. 

Idéerna bakom förslaget är inte nya och dessvärre finns inget som tyder på att de kommer att kunna genomföras den här gången heller. Av de 160.000 asylsökande som skulle omfördelas enligt det beslut som EU:s justitie- och inrikesministrar enades om under hösten 2015 har endast omkring 15.000 lämnat de första destinationsländerna. Medlämsländer som Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien väntas bli starka motståndare till förslagen som senare ska behandlas i ministerrådet. 

Det är uppenbart att den ordning som gäller på asylpolitikens område är ohållbar och att ett kvotsystem måste till. Frågan är bara hur en svensk politiker, som stått bakom de öppna hjärtanas i princip gränslösa politik, ska lyckas övertyga andra länder om att det vore bra för dem att ta emot fler flyktingar och för oss att ta emot färre?

Mest läst