Är den som är rik predestinerad till ett visst beteende? Vad gäller för den som är fattig? Den som är kristen, muslim eller hindu? Om det är så att vårt beteende är förutbestämt, och i mångt och mycket styrt av vilken grupp vi tillhör, hur kommer det sig då att det finns så många människor som inte agerar i linje med den föreställda normen för respektive grupp? Med andra ord; har människor ett val och därmed ett individuellt ansvar, eller är det en utopi?
Det påstås ibland att det saknas skiljelinjer i den svenska politiken, att ideologierna spelat ut sin roll. Det stämmer inte och extra tydligt blir det utifrån hur man svarar på frågorna ovan. Där vissa ser strukturella och sociala förklaringar till allt, ser andra individen framför kollektivet. Det förklarar polariseringen i debatten och varför det kan vara så svårt att enas kring såväl problemformulering som lösningsförslag för våra främsta samhällsproblem.
Den senaste tiden har segregation, utanförskap, parallella samhällen och stenkastning mot blåljuspersonal toppat nyhetsrapporteringen. Statsministern talade också på temat i samband med onsdagens regeringsombildning. Det är sannerligen på tiden. Det är dags att börja prata om ett vi och dem. Skiljelinjen går inte mellan olika etniciteter - den går mellan de som sköter sig och de som inte gör det, oavsett varifrån de kommer eller vilken Gud de tillber.
Under torsdagen presenterade Alliansens partiledare ett gemensamt förslag för att "stärka tryggheten i hela Sverige och framför allt i Sveriges utanförskapsområden". Konkret innebär det satsningar på minst 2000 fler poliser, skärpta straff för attacker mot blåljuspersonal och angrepp på väsentliga samhällsfunktioner samt ökade möjligheter för att bekämpa brott. Det är så dags att agera nu, med facit i hand. Frågan är varför man blundade för alla varningstecken under åtta år i regeringsställning?
På 1990-talet var segregationen ett storstadsfenomen som främst förekom i sju kommuner. Av en granskning som genomförts av Dagens Samhälle framgår att 70 av landets kommuner har ett index på över 30, vilket innebär att 30 procent av kommunens befolkning skulle behöva flytta inom kommunen för att utjämna fördelningen mellan människor med utländsk respektive svensk bakgrund. Segregationen har totalt sett ökat i 209 av 290 kommuner under de senaste tio åren (12/5). Göteborg hamnar på plats sex på Dagens Samhälles lista över segregerade kommuner, Botkyrka överst, Malmö först på 18:e plats. Just Malmö är relevant som studieobjekt; av de flyktingar som kommit dit saknade 64 procent fortfarande arbete efter tio år (Sydsvenskan 19/2). Det mest intressanta är emellertid att det i majoriteten av de kommunerna som toppar listan inte är frågan om någon dramatisk försämring. Situationen såg nästan likadan ut redan för elva år sedan.
I dag förklaras inte minst sådant som vandalism, stenkastning och IS-rekrytering med att segregationen vuxit. Det är synd om stenkastarna, helt enkelt. Det är att göra det väl enkelt för sig. Från vänster vill man ofta förstå företeelserna som desperata rop på hjälp, som attacker på det samhälle som exkluderar. Men det är inte det samhället som drabbas, inte det samhällets skolor som vandaliseras, inte det samhällets bilar som sätts i brand. Det är ligisternas skötsamma grannar som är de främsta offren, de som vänt på varenda krona för att ha råd att skaffa sig en bil för att kunna arbeta och göra rätt för sig. Det är dem som stenarna träffar, det är desom drabbas av fördomarna om "invandrarna". Det är de skötsamma som blir dubbelbestraffade när samhället inte uppvisar nolltolerans mot våld, förstörelse och hot. Det är desom kommer behöva vara dubbelt så bra för att slippa hamna i samma fack som bråkstakarna. Det är dem, och inga andra, som det är synd om.
Svensken gillar flit och ansträngning. Gör du rätt för dig spelar det i många fall ingen roll varifrån du kommer. Det indikerar att det finns ett individuellt ansvar och ett personligt val, vilket inte är detsamma som att det inte också kan finnas rasism, diskriminering och orättvisa som drabbar också de mest oskyldiga. Poängen är emellertid att vi alltför sällan talar om alla de som lever under exakt samma usla förhållanden som stenkastarna men som aldrig skulle drömma om att skada någon eller något - oavsett graden av desperation och vanmakt. Att ta ansvar för sitt liv borde vara en självklar dygd, särskilt i ett land som Sverige som tillhandahåller skattefinansierad utbildning och välfärd.
Alliansens utspel om hårdare straff, liksom signalerna från statsminister Stefan Löfven (S) om att segregationen är en prioriterad fråga är välkomna. Men för att effekterna ska bli synliga krävs också en attitydförändring i synen på det egna ansvaret, liksom en upprättad respekt för lagar och andra människors egendom.
Det är min fulla övertygelse att rika människor inte är bättre eller mer moraliska än andra, liksom att fattiga människor inte är sämre eller mer omoraliska. Världen är full av miljoner fattiga människor som aldrig bränt andras egendom eller kastat sten mot sjukvårdspersonal. Det måste bli ett slut på användandet av utsatthet som svepskäl för oacceptabelt beteende. Kontrollen måste återtas; av föräldrar, skolan, polisen och rättsväsendet. Det onormala måste upphöra betraktas som normalt.
