Om 00-talisterna ska gå i pension vid samma ålder som dagens pensionärer måste pengarna räcka i nästan fem år ytterligare. Detta som en följd av ökad medellivslängd. Det innebär ett behov av nästan 25 procent mer kapital. Den insikten behöver många ta till sig innan det är för sent. Av en ny mätning som gjorts på uppdrag av Swedbank framgår att nästan hälften av de tillfrågade i åldrarna 22-74 tror att de kommer att få 70 procent eller mer av slutlönen, drygt var fjärde är än mer optimistiska och tror på 80 procent eller mer.
Men enligt prognosen kommer den som är född år 1952 att få 50 procent i allmän pension och elva procent i tjänstepension om pensionsuttaget görs från och med 65 års ålder. Om personen i stället väntar med sitt uttag i ytterligare tre år ökar den allmänna pensionen till 61 procent och tjänstepensionen till 13 procent.
För den som är född år 1990 ser det emellertid betydligt dystrare ut: om personen går i pension vid 65 års ålder kan den enligt prognosen räkna med 41 procent i allmän pension (50 procent vid uttag efter 68 år) och 13 procent i tjänstepension (vid 68 års ålder uppgår tjänstepensionen till 16 procent).
Att variationerna är såhär stora beror delvis på omläggningen av pensionssystemet. Enligt det gamla systemet utgick pensionen från de 15 år då arbetstagaren tjänade som mest. I dag räknas hela livsinkomsten in. Det innebär att det krävs en lön motsvarande närmare 40 000 kronor per månad för att få full avsättning till statlig pension. Särskilt kvinnor som av olika skäl arbetat mer deltid kan därmed räkna med att få en lägre pension, liksom den som kommer ut sent på arbetsmarknaden, varför just dessa grupper behöver spara mer privat och försäkra sig om att de har tillgång till tjänstepension via arbetsgivaren.
Det blir med andra ord, också på detta område, mer och mer upp till individen att se över sitt eget hus och inte förlita sig på att det allmänna kommer trygga försörjningen på ålderns höst. Det framstår nämligen inte som särskilt sannolikt att politikerna eller arbetsgivarna, givet de redan höga anställningskostnaderna, kommer att skjuta till mer pengar till den allmänna pensionen eller tjänstepensionen, däremot talar mycket för att en höjning av pensionsåldern kan bli aktuell vilket givet den längre medellivslängden också är fullt rimligt.
För varje årskull ökar medellivslängden med 1,5 månad. Därmed gör den enskilde klokt i att påverka de omständigheter som den faktiskt har makt över: börja arbeta tidigare och arbeta längre, spara privat och välj en arbetsgivare som erbjuder tjänstepension.
Samtidigt som skillnaderna växer mellan de som befinner sig på arbetsmarknaden finns ett annat problem som rör de som aldrig ens kommer att komma in. De, inte sällan utrikes födda eller deras barn, som lever i ett parallellsamhälle som blir allt svårare att bryta. Sverige är ett land i förändring varför den offentliga debatten borde handla mer om hur resurser skapas (en förutsättning för omfördelning) och politiken fokusera mer på att ge människor möjligheter att ta ansvar för de egna livsbesluten. Klasskillnader behöver inte vara ett problem i sig, problematiska blir de först om de går i arv och inte går att påverka.
