De av mig mest uppskattade mejlen kommer från läsare som inleder med att skriva att de inte håller med mig - men att de uppskattar att läsa mina alster ändå. Bra tänker jag, det är precis som det ska vara! Det finns inget egenvärde i att konstant vara överens om allt. Utveckling sker när olika tankar och idéer får brytas mot varandra. Det är så vi växer.
Dessutom är fria människor tänkande människor och tänkande människor är fria att tycka precis vad de vill. Men sen så finns mejlen som får en att fundera över avsändarens världsbild. Ett exempel med rubriken ”Obehag” från en kvinna för en tid sedan (den som tror att kvinnor är sakliga bara för att de är kvinnor kan ju tänka ett varv till).
Avsändaren inleder med att insinuera att jag inte skulle njuta av min föräldraledighet eftersom jag skriver krönikor i tidningen en gång i veckan och fortsätter: "Eftersom jag har så svårt för ditt nyliberalistiska tänkesätt och för vad du skriver i GP, så hoppades jag på en paus från dina artiklar. Tyvärr så återkommer du ju varje vecka och jag får kalla kårar bara jag ser ditt foto. Visst jag kan säga upp mitt abonnemang på GP men det är ju också att ge upp på något vis."
Därefter tar hon upp frågan om tiggarna: "Det är väldigt skrämmande att ta del av dina tankar. Hur hjälper du de rumänska tiggarna på våra gator t.ex. de flesta kommer från ditt hemland eller passar inte Rumänien inte in längre i ditt medelklassliv? Vänder du dem ryggen? De kan väl kämpa som du?" Oro ska tas på allvar. Men hur bemöter man tendentiösa påståenden som inte grundar sig i något jag skrivit utan enbart på känslor? Dessutom kan man fråga sig vad kvinnan ifråga hade tyckt om samma formuleringar hade skickats av en man till en kvinnlig skribent vars åsikter hon delat?
Jag frågar henne just detta och får ett svar som antyder att hon inte förstått eller vill förstå min fråga. Någon konkret text som jag skrivit som belägger hennes tes får jag inte heller. Men mejlet är intressant som samtidsdokument. Det illustrerar den moderna oviljan att ta del av åsikter och nyheter som går emot den egna världsbilden. Kompromisslösheten hos människor som, om man får anta, uppfattar sig själva som toleranta och inkluderande, men som helst inte vill exponeras för meningsmotståndare. Vad de anser om yttrande- och åsiktsfrihet kan man bara spekulera om.
Denna utveckling har inte minst sociala medier påskyndat. På Facebook, Instagram och delvis Twitter kan alla och envar skapa sin ombonade verklighet där man slipper bli motsagd. I den verkligheten tycker alla likadant, klär sig likadant, röstar likadant. I den egna bubblan kan ”vi” förfasa oss över vad ”de andra” i den intilliggande bubblan tycker, hur de klär sig, vad de röstar på. Mångfald, i vart fall ifråga om ”fel” åsikter, göra sig icke besvär!
Sållningen får oss att må bra. Intolerans ska med intolerans motas! Men det är en illusion som man skickligt skapar åt sig själv. Och illusioner har en tendens att förr eller senare brista. Det som händer när man plockar bort släktingar, vänner och bekanta i sina sociala medier, eftersom de har åsikter som man ogillar, är att man sakta men säkert får en förvrängd bild av verkligheten.
Det leder i sin tur till att man blir en främling för den riktiga världen. För ju mindre man har med den riktiga världen att göra desto mindre förstår man sig på den, vilket leder till ett ännu större behov av att utestänga den och stanna kvar i sitt Underland. Och så går det runt, runt, runt.
Det otäcka med denna perfekta rundgång är att alla tror att just de - just vi som befinner oss i just den här bubblan - vet bäst. En övertygelse som förstärks av att de egna uppfattningarna aldrig möter motstånd eftersom alla i bubblan tycker likadant. Denna tendens ser likadan ut oavsett vilka åsikter man förfäktar.
Om en vecka börjar den 50:e Almedalsveckan. En nästintill unik mötesplats (mestadels för makthavare nuförtiden dessvärre), viktigare än någonsin, under en polariserad valrörelse som denna. Ett demokratiskt torg som borde fungera som en påminnelse om att mänskliga möten inte handlar om att identifiera vem som har rätt eller fel, vem som är god eller ond efter en rollista hämtad från Disney - utan snarare om att lyssna och utbyta perspektiv för att skapa något bättre tillsammans.
Många uttrycker oro över den hårda tonen (som om den är saklig och vilar på konsekventa argument inte är ett problem i sig) i den politiska debatten och tudelningen i samhället. Men om vi inte förmår lyssna på varandra, om vi avfärdar varandra och känner obehag inför varandras skilda perspektiv och olikheter, kommer splittringen bara att cementeras ytterligare.
Så därför, betrakta den här sommaren, detta valår, som en möjlighet att vidga vyerna. Tala med människor som inte tycker som du, lyssna på deras bästa argument, läs inte mellan raderna. Ta del av artiklar du inte brukar läsa, av skribenter du inte brukar följa. Bjud den där märkliga grannen/kollegan/fastern/forna skolkamraten på middag - och lyssna. Det kommer att spara dig mycket huvudbry när valresultatet landar i september och du inte förstår hur de där idioterna, som röstade fel, egentligen tänker.
