Det talas mycket om utbildningens förfall, men kanske borde det talas mer om bildningens dito? Om vad som händer när var och en blir kreatör av sin egen sanning. En sanning som bygger på den egna erfarenheten, de egna känslorna. Där vem du har fötts till, ditt kön, din etnicitet och sexuella läggning blir viktigare än vad du åstadkommit och vart du är på väg. Där jaget står i zenit och varje samtal handlar om egots positionering, i ett universum där alla andras solar enbart utgör referenspunkter till din. Där varje "like" eller delning på sociala medier är ett koketterande, för eller emot, älskar eller hatar.
Vi talar inte längre med varandra, desto mer om varandra. Politiken handlar alltmer om paketering, om att sälja in en bild av verkligheten - eftersom allting ju ändå bara är relativt och din sanning aldrig lika sann som min. Jag vet inte hur många debatter jag deltagit i där motparten invänder med att "det tycker inte jag" eller "jag känner att...". Vad svarar man på dessa påståenden? Hur bemöter man känslomässiga invändningar på sådant som är logiskt eller faktabaserat? Slår känslor och individuella erfarenheter kunskap och statistik? En människa har alltid rätt till sina känslor och upplevelser, men vad händer om vi tror att bara den som har känt eller upplevt en vis situation kan skildra, analysera eller dra slutsatser av den? Vad säger det om vår syn på empati? Och går det alls att föra konstruktiva diskussioner i ett solsystem där vi aldrig kolliderar eftersom vi ständigt rör oss i olika galaxer, på behörigt avstånd ifrån varandra?
Skolans kris är samhällets kris. Det som händer i det mikrokosmos som är skolans värld händer också utanför. Barn tar med sig sina föräldrars värderingar in i klassrummet. Där förblir de ofta oemotsagda. Vem är läraren att veta bättre? Vem är någon att veta bättre än någon annan i självtillräcklighetens tidevarv?
Under Nobelveckan blir jag som ett barn som fortfarande tror på tomten. Äntligen prisas prestationer av icke-sportslig karaktär, äntligen slår meriter arv och kromosomer, äntligen frodas meritokratin i konungariket Sverige! Men i år är det framför allt två tendenser som ger anledning till oro.
För det första besattheten kring pristagarnas kön och etnicitet (eller som P1 producenten Naila Saleem uttryckte det när hon delgav oss sin oro för "ännu en halvdöd vita man"), det vill säga faktorer som inte ska spela någon som helst roll eftersom det är prestationerna - inte personerna - som ska prisas. För det andra synen på den "ambitiösa", "krävande" eller "svårtillgängliga" kulturen. Vad sägs om följande citat från den tidigare justitieministern Beatrice Ask (M) med anledning av eklateringen av årets litteraturpristagare: "Det går i alla fall fortare att lyssna på någon Dylanlåt än att läsa en tjock bok av någon för flertalet helt okänd författare." Eller av partikamraten, tillika den moderata partiledaren som aspirerar på statsministerposten: "Roligt, spännande, och jag tror det är många som nynnar lite i dag. Nu är det i alla fall någon man känner igen" (SVT 13/10).
Valet av Bob Dylan som litteraturpristagare är kontroversiellt - och populistiskt. Dessutom bidrar Akademien, vilket indirekt illustreras av de moderata politikernas uttalanden, till den urholkning av lärdomskulturen som pågått i Sverige i decennier. Denna tendens återkommer på flera håll i samhällslivet men blev smärtsamt uppenbar i SVT:s återuppståndna version av det klassiska programmet "Fråga Lund". Ingen har uttryckt kritiken mot programmet bättre än Expressens kulturskribent Jens Liljestrand: "en tvångsmässigt flörtig och flabbig akademi, sprattlande för sin överlevnad i en faktaresistent tid där ingenting tillåts vara på allvar, där experter föraktas, folkbildningen tynar och ingen längre vågar lita på underhållningsvärdet hos en djupt beläst människa som förmedlar kunskap." (24/8).
Det Liljestrand beskriver, liksom kritiken mot Akademiens val av Dylan, är inte ett uttryck för elitism. Tvärtom handlar det om omtanke. De nästintill aktivistiska tendenserna som genomsyrar skolan, det offentliga samtalet och den alltmer ideologiskt färgade kulturpolitiken, rättfärdigas med att man vill tillgängliggöra något för fler, i "demokratiseringens" namn. Men effekten kan bli den motsatta, vilket i sin tur kan resultera i att gapet mellan de som har och de som inte har fötts in i ett hem med piano och bibliotek ökar. Klasskillnader handlar nämligen långt ifrån enbart om ekonomi utan också om kulturellt kapital.
I en skola där läraren inte längre är den självklara auktoriteten (observera att det icke är detsamma som att läraren är auktoritär), där eleven ska söka sin "kunskap" på egen hand, eller för den delen i ett samhälle där man som journalist förväntas skriva kort, enkelt och utan "krångliga" ord, lever bildningskulturen farligt. Men bildningen är garanten för vår förmåga att tänka fritt, att kunna ifrågasätta när alla andra springer åt samma håll, att sätta nutida företeelser i ett historiskt sammanhang, att se vilka potentiella konsekvenser som kan uppstå av handling x eller y, att se skillnad på intention och utfall och att värdera dessa på ett korrekt vis. Att överhuvudtaget kunna särskilja tyckandet och kännandet från kunnandet, att kunna hysa respekt för det senare också när det avviker från den egna uppfattningen - det är bildningens främsta kvalitet, en hjälp till självhjälp om man så vill.
