Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Teodorescu: Antirasister och rasister i armkrok igen

Den som invandrat men som vägrar inordna sig i myten om invandraren som offer kommer att utsättas för rasism från bägge håll.

”Efter paus övergår pjäsen till ett absurt drömspel där bland annat ledarskribenten, liberalkonservativa Alice Teodorescu uppträder som rumänsk vampyr vilken visar sig ha ungefär samma åsikter som grundaren Harry Hjörne för cirka hundra år sedan.” (Svd 24/9). ”Naturligtvis dyker också en reinkarnation av GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu upp i nattens mardrömmar – gestaltad som välklädd och skrikande vampyr.” (GP 24/9). "Victoria Dyrstad är också teaterpraktikant som ger dagsaktualitet genom den vildsinta vampyren Alice Teodorescu som sätter tänderna i det göteborgsliberala ledararvet.” (Resumé 25/9). 

I nöjet över att se en meningsmotståndare hånas, ser uppenbarligen vare sig producenten, författaren, regissören eller recensenterna de till rasism gränsande nidbilder som pjäsen iscensätter när den enda rumän som porträtteras görs till vampyr. Personer som, får man anta, vanligtvis ryggar tillbaka vid blotta tanken på stereotyper som anspelar på människors etniska härkomst. Ändå reagerar alltså ingen på den grova stereotypen av mig som är född i Rumänien och som porträtteras som blodsugande, skrikande vampyr som sätter tänderna i det som får antas symbolisera ”den goda liberalismen” i pjäsen ”Tidningshuset som Gud glömde”.

Vänstern är väldigt bra på att peka ut rasism. Ibland bättre än högern. Men när det kommer till politiska motståndare tycks den analytiska skärpan helt försvinna. Man jublar åt stereotyper, använder begrepp som husblatte, husneger, Onkel Tom, rasförrädare. Garden mot rasism sänks och helt plötsligt har man bidragit till en uppdelning mellan människor som utgår från samma utgångspunkt som den antirasistiska kampen säger sig vilja utplåna.

Den konstnärliga friheten ska värnas och satiren är ur detta perspektiv given. Men nog hade någon i kultursverige reagerat om man framställt en afro-svensk politiker som kannibal? Eller en latinamerikansk debattör som tjoande, fjäderprydd indian? 

Det är beklämmande att bakgrund och hudfärg, inte åsikter och argument, avgör hur man behandlas i Sverige. Antirasister och rasister gör inte sällan gemensam sak i synen på ”invandraren”, bägge delar upp människor efter hudfärg och etnicitet oavsett hur länge man bott här eller hur man själv identifierar sig. Den som invandrat men som vägrar inordna sig i myten om invandraren som offer kommer att utsättas för rasism från bägge håll. Ibland i form av stereotyper som teaterpubliken kan skratta åt. Men skrattet borde ha fastnat i halsen.

Mest läst