Alliansen bildades i syfte att bryta den socialdemokratiska makthegemonin som definierat svensk nutidshistoria. Tack vare en sammansvetsad politik på centrala områden och en gemensam uppfattning i regeringsfrågan kunde man vinna, inte bara ett, utan två val i följd. Det var sannerligen extraordinärt. Äntligen motbevisades den härskande socialdemokratiska sentensen om borgerlighetens regeringsoduglighet. Inte konstigt att Socialdemokraterna flörtar med delar av Alliansen; en splittrad allians innebär ett säkrat socialdemokratiskt maktinnehav.
För det demokratiska systemets fortlevnad krävs såväl ideologisk mångfald som en reell opposition. Utan en stark motpol, som både vill och kan opponera, imploderar systemet. Av erfarenheter från Europa vet vi dessutom att extremistpartier börjar växa på flankerna när de stora maktpartierna trängs i mitten eller missköter sitt uppdrag.
I en krönika med titeln "Därför blev Bertil Ohlin inte statsminister" skriver Johan Jakobsson, före detta partisekreterare för dåvarande Folkpartiet, tankeväckande om riksdagsvalet 1948. Liberalen Bertil Ohlin utsågs till valets stora segrare med sina enastående 22,8 procent, men ändå kunde Tage Erlander regera vidare. Likaså efter andrakammarvalet år 1952 då Ohlins liberaler fick ihop 115 mandat tillsammans med två andra borgerliga partier, mot Socialdemokraternas 110. Det var först när S räknade in kommunisternas fem mandat som de blev jämnstora. I teorin hade Ohlin och de andra borgerliga partierna kunnat bilda egen majoritet, vilket ändå inte skedde eftersom Bondeförbundet och Socialdemokraterna delade på regeringsmakten sedan år 1951.
Precis som Jakobsson konstaterar är Ohlin den hittills mest framgångsrike liberala ledaren i efterkrigstidens Sverige. Ändå kunde han aldrig bilda regering under de 23 år som han ledde sitt parti. Avgörande, hävdar Jakobsson, var att: "Tage Erlander var redo att göra vad som krävdes för att behålla regeringsmakten, även att räkna in mandaten från de kommunister som han tyckte så illa om. Kan man säga att Erlander gjorde fel? Borde han ha avstått från att regera? Borde han ha ingått en Decemberöverenskommelse och tackat nej till kommunisternas stöd och överlämnat statsministerposten till Ohlin? Nej, jag tycker inte det. Instinkten att samla stöd för att kunna regera är ett av demokratins fundament. Erlander använde kommunisternas röster när det passade. Och han satte polisen på dem, när det passade." (NU - Det liberala Nyhetsmagasinet 14/9).
Jakobssons krönika beskriver en tid som har många likheter med vår. Med ett år kvar till valet står Alliansen inför ett vägval. Till viss del handlar det om att enas i sakfrågor och presentera en sammanhängande politik för väljarna. I många frågor, särskilt med de av ekonomisk natur, är man överens. Men i andra frågor, till vilka den om migrationen hör, är man djupt oenig. Exempelvis M efterfrågar en stram linje i enlighet med den som S driver, medan C vill att nuvarande tillfälliga asylpolitik ska vara just tillfällig. Också tiggerifrågan delar Alliansen - Moderaternas partistyrelse har föreslagit ett totalt tiggeriförbud, något som de övriga allianspartierna motsatt sig. I försvarsfrågan är oenigheten också tydlig: L och KD har hoppat av försvarsförhandlingarna med regeringen, C och M stannade kvar och enades kring förhöjda försvarsanslag för en tid sedan.
Men det är inte sakfrågorna som är det primärt svåra för Alliansen. Den svåra nöten är regeringsfrågan. M och KD har uppgett att de vill att Alliansen håller ihop och regerar efter valet 2018, även om de är i minoritet. Det förutsätter utifrån dagens opinionsläge, som ser ut att stå sig, passivt stöd från SD. C och L har tydligt kontrat med att ett sådant upplägg inte är intressant utan att man då hellre ser en blocköverskridande regering. Vad man inte har varit lika tydlig med är vad som händer om Stefan Löfven inte kan tänka sig att vara vice statsminister i en alliansledd regering.
Om Löfven inte kan acceptera att spela andrafiolen och M inte kan acceptera att Löfven är statsminister i en blåröd regering återstår att C och L splittrar Alliansen genom att bilda regering med, eller på annat vis ingå, i Löfvens och eventuellt MP:s regeringsunderlag. (Eftersom ordet regeringsunderlag tycks väcka missförstånd på sina håll menas här alltså att ett parti, likt Vänsterpartiet i dagens rödgröna regeringskonstellation, ger sitt stöd och är en förhandlingspart utan att ingå i regeringen.)
Skälet till att Alliansen inte lagt fram en gemensam budget under mandatperioden, trots att man hade kunnat om man hade velat, eller att man fullföljde misstroendeförklaringen mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) bottnar således i att man inte har kunnat enas i regeringsfrågan.
En komplett Allians är en förutsättning för en politik i liberal riktning. En politik som utgår ifrån individen, som ökar hennes egenmakt och valfrihet, som reformerar arbetsmarknads-, bostads- och utbildningspolitiken, som värnar EU-samarbetet och stärker våra band till NATO.
Men verkligheten är krass. Om Alliansen enas i de känsliga sakfrågorna i allmänhet och i regeringsfrågan i synnerhet överlever den och ett potentiellt maktskifte finns inom räckhåll. Om den inte gör det finns den per definition inte, hur mycket man än önskar sig något annat. Sorgligt men sant. Betyder detta konstaterande att ledarsidan hoppas att Alliansen ska splittras, att SD står närmare KD och M än vad KD och M står nära L och C, att SD borde sitta i regering med M och KD? Nej. Det enda det betyder är att det inte räcker att allianspartierna vill regera tillsammans om de de facto inte kan göra det på grund av oenighet om hur det ska gå till.
