Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bild: Ernst Henry photography

    Teodorescu: Överklassmentalitet hör inte hemma i politiken

    Att fortsätta ducka för verkligheten, likt en överklassfamilj som vägrar se sanningen i vitögat, kommer enbart att fördjupa problemen så till den grad att de blir alltmer svårlösta. Det om något gynnar missnöjespartier som SD. Om Alliansen vill ta ansvar för landet måste man kasta Decemberöverenskommelsens ande överbord och ta kommandot, skriver Alice Teodorescu

    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Valrörelsen 2018 borde ha handlat om samhällskontraktet - alltså om vad några av världens hårdast beskattade medborgare egentligen får för sina surt förvärvade skattekronor. Valrörelsens debatter skulle följaktligen ha berört sådant som överbelagda sjukhus, skolor vars elever inte klarar kunskapskraven, kvinnor som är rädda för att gå ut på kvällen. I stället har den handlat om Sverigedemokraterna. Och om Sverigebilden. 

    Leo Tolstojs klassiska verk, Anna Karenina, inleds med de bevingade orden: ”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.” Den ryska överklassen, som skildras i romanen, har likheter med många familjer inom överklassen då som nu. Ett tidlöst kännetecken är den tysta överenskommelsen om att familjeproblem, eller rentav hemligheter, stannar inom familjen. 

    Den familjemedlem som talar om sådant som rör familjens inre liv, utanför den utvalda kretsen, bryter mot normen eftersom den skadar bilden av den lyckliga familjen. Huruvida bilden som förmedlas överensstämmer med verkligheten är med andra ord sekundärt.

    I SVT:s statsministerduell (31/8) ifrågasatte sittande statsminister Stefan Löfven (S) oppositionsledaren Ulf Kristerssons (M) lämplighet som potentiell satsminister med hänvisning till att den sistnämnde målat upp en alltför mörk bild av Sveriges problem i internationell press. ”Man ska inte tala illa om sitt eget land. Det tycker jag väldigt dåligt om”, dundrade Löfven. 

    Det är, vilket Kristersson också konstaterade, en häpnadsväckande inställning till verkligheten som den socialdemokratiske statsministern ger uttryck för. En inställning som mest påminner om den tystnadskodex som ofta präglat överklassen.Den som följt partiledardebatterna, men också flödet på sociala medier, under valrörelsen har kanske noterat att det varit påfallande lite diskussion om sakfrågorna. Visst har partierna aviserat miljardsatsningar av allehanda slag och visst har de utfrågande journalisterna efterfrågat konkreta förslag och åtgärder. 

    Men de sammanhängande svaren, den stora berättelsen om vilket Sverige man önskar forma, har i de flesta fall lyst med sin frånvaro. I stället har det blivit allt tydligare att en betydande andel på vänsterkanten på fullt allvar tror att de som skildrar samhällsproblem gör det i syfte att gynna SD. Det är en konspirationsteori som skvallrar om en mycket skruvad tidsanda där det parti som övriga partier gör allt för att ignorera ändå, eller snarare just därför, i praktiken sätter agendan för det mesta. 

    Hanteringen av SD under mandatperioden och valrörelsen har varit kontraproduktiv och desperat. Lite som att en kör av röster ropar att du inte får tänka på en röd bil - vilket föga förvånande leder till att det enda du tänker på är en röd bil. Den grundläggande frågan är hur samhällsproblem ska kunna åtgärdas om de inte erkänns? Faktum är att om de forna Socialdemokraterna hade förnekat samhällsproblem på det sätt som de nya gör i dag hade de aldrig uppnått den maktposition som de innehaft över tid. 

    Framgångsformeln för S var länge just förmågan att identifiera och åtgärda sådant som många människor berördes och upprördes av - utan att moralisera över varken de upprörda människorna eller problemen i sig. I morgon kväll har vi förhoppningsvis ett valresultat att utgå ifrån och månader av spekulationer kan läggas till handlingarna. Det bästa scenariot vore om Alliansen blev det största blocket och därmed skulle regeringsfrågan - för stunden - vara ur världen. 

    Men om så inte skulle ske och Alliansen ändå skulle vilja göra anspråk på makten återstår enbart överenskommelser över blockgränserna. Notera blockgränserna i plural, då gränsen mot Socialdemokraterna är en och den mot Sverigedemokraterna är en annan. 

    När Alliansen bildades var syftet att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet. De fyra borgerliga partierna var besjälade av idén om att Sverige skulle bli ett bättre land med borgerlig politik. De trodde på sina idéer och reformer, med samma entusiasm som Jonas Sjöstedt (V) och Jimmie Åkesson (SD) tror på sina i dag, och lyckades övertyga väljarna om saken. 

    Det är denna entusiasm och övertygelse som saknats under valrörelsen i allmänhet och mandatperioden i synnerhet. Men om Alliansen vill ta ansvar för landet måste de kasta Decemberöverenskommelsens ande överbord och ta kommandot. I praktiken innebär det att initiera samtal med alla partier som medborgarna röstat in i Sveriges riksdag. Det innebär, som den tidigare integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni (L) klarsynt formulerat det, att: ”varje sakförslag ska utvärderas utifrån dess eget värde: om det ökar friheten, stärker tryggheten eller förbättrar välfärden – inte utifrån vem som är avsändare” (Tidningen Nu 17/8-2017).

    Socialdemokraterna vill visserligen, av taktiska skäl, bryta upp blockpolitiken. Skälet är att en stark allians av borgerliga partier, som i någon mån får stöd av SD, innebär att Socialdemokraternas möjligheter att bilda regering skjuts i sank för lång tid framöver. Det är därför som denna mandatperiod, och inte minst årets valrörelse, handlat så mycket om SD; genom att öka stigmat för det parti eller de partier som närmar sig SD hoppas S få behålla en maktpolitisk spelplan där partiet utgör solen som övriga kretsar kring. 

    Alliansen har ur detta perspektiv begått ett allvarligt taktiskt misstag. Partierna borde i valrörelsens början ha gjort klart för väljarna att man, för det fall att Alliansen inte får egen majoritet, kommer att hålla alla dörrar öppna och styra landet med hoppande majoriteter. Då hade man också haft möjlighet att på förhand redogöra för vilka frågor som man kan tänka sig att samarbeta om och med vilka partier, liksom vilka frågor man inte är beredd att kompromissa kring i förhållande till vilka partier. 

    I valrörelsen för fyra år sedan bubblade migrationsfrågan bland väljarna, utan nämnvärt gehör hos de folkvalda. Då sades det att det var omöjligt för Sverige att ta emot färre människor. Ett år senare skulle Stefan Löfven, i rollen som statsminister, lägga om politiken totalt. Det som beskrevs som politiskt omöjligt hösten år 2014 skulle således hösten år 2015 visa sig bli politiskt nödvändigt. 

    Så kommer det att bli igen, förr eller senare, men då i fråga om partiernas förhållande till SD. Därför är min förhoppning att politikerna inte låter ännu en mandatperiod präglas av handlingsförlamning utan att man börjar samtala med alla partier redan nu. Sverige kommer sannolikt att gå in i en lågkonjunktur under kommande fyra år.

    Reformbehovet är skriande på snart sagt varje område. Om hela det svenska samhället skulle vakna upp med total minnesförlust på måndag morgon och tvingas hantera valresultatet och de problem som Sverige står inför utan någon kunskap om vem som varit skyldig till vad tror jag att den politiska reformviljan skulle vara betydligt större. Sverige är ett land i förändring, på alla plan. Den som kan anpassa sig till förändringen, som i grunden vill förstå den och utgå ifrån den, kommer att vinna i längden.

    Att fortsätta ducka för verkligheten, likt en överklassfamilj som vägrar se sanningen i vitögat, kommer enbart att fördjupa problemen så till den grad att de blir alltmer svårlösta. Det om något gynnar missnöjespartier som SD.