Sverige kommer per år behöva ett invandringstillskott på 64.000 människor i arbetsför ålder. Det hävdar Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg som menar att det föds för få för att vi ska ”klara oss” utan invandring.
Redan i dag råder brist på arbetskraft inom vissa yrken. Att påtala att antalet ”bristyrken” riskerar att bli fler och bristen större är knappast kontroversiellt. Vad som är anmärkningsvärt är att tvärsäkert säga att lösningen skulle vara invandring – och sedan inte göra någon skillnad på arbetskraftsinvandring och asylinvandring, trots att de är av olika karaktär.
”Vi har inte tagit ställning till vilken typ av invandring Sverige ska ha. Och det är klart att det är väldigt stor skillnad utifrån arbetsmarknadens perspektiv om man har arbetskraftsinvandring eller en humanitär invandring men det är en politisk fråga vilken migrationspolitik Sverige ska bedriva.” säger Sjöberg till SVT (5/12).
Sjöberg har rätt i att det är en politisk fråga vilken migrationspolitik Sverige ska bedriva. Men hur stor invandringen bör vara för att klara arbetsmarknadens behov – vilket Sjöberg alltså har tagit ställning till – är inte mindre av en politisk fråga. Att inte göra någon skillnad när diskussionen gäller arbetsmarknadens behov riskerar att bidra till en onyanserad bild av invandring och dess påverkan på arbetsmarknaden.
Även om Sjöberg inte säger det rakt ut så är det lätt att tolka uttalandet som att invandring skulle vara lönsamt för samhället, alltid och i alla lägen. Så är det inte, även om det länge lät så i debatten.
Asylinvandring är inte – givet dagens premisser – vad som kommer lösa problemen på svensk arbetsmarknad. Snarare tvärtom. Många av de flyktingar som kommer har en låg utbildningsnivå som inte överensstämmer med kvalifikationerna för de arbeten där det råder brist på arbetskraft. Det syns inte minst i arbetslöshetsstatistiken där utrikes födda är överrepresenterade. Med hög asylinvandring riskerar matchningsproblematiken därför att bli än mer påtaglig.
Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så, men då krävs också konkreta åtgärder för att bryta detta mönster, vilket Sjöberg inte föreslår Sedan kan man givetvis förespråka en generös migrationspolitik av ideologiska skäl (om än kanske inte i rollen som generaldirektör för Arbetsförmedlingen) men man bör inte sticka under stol med hur verkligheten ser ut.
Förutom invandring föreslår Sjöberg flera andra åtgärder som skulle bidra till att bättre möta arbetsmarknadens framtida behov. Dessa är desto mer konkreta: höjd pensionsålder, satsningar på att få fler att gå ut gymnasiet och förbättringar av yrkesprogrammen. Minst lika konkret behöver man vara i fråga om invandringen, och även fundera på hur Sverige ska locka till sig rätt kompetens på en global arbetsmarknad.
