Man kan förhålla sig på olika sätt till teknisk utveckling. Det gäller inte minst för oss inom medierna. Internet har på många sätt revolutionerat mediemarknaden och den svenska offentligheten. Borta är det gamla oligopolet, grindvakterna och det av utrymmesskäl begränsade utbudet. På 1980-talet var dagstidningen Internet. I dag är den en aktör i mängden.
Utvecklingen är knappast något att beklaga sig över om man tror på kunskap och fri åsiktsbildning. Ändå hörs en ständigt jämrande klagosång från delar av branschen. Det går knappt en dag utan att exempelvis Dagens Nyheter skriver om ”hatet på nätet”. Det är lätt att få intrycket av att världen endast består av DN:s ljushöljda journalistik och ett stort träsk av djävulsskodda demoner.
Det här är en tankefigur som etablerade intressen använt sig av i eviga tider. Att oproportionerligt lyfta fram de sämsta företrädarna för utmanande krafter. Det gäller oavsett om det är rasister eller höga mediechefer som utnyttjar tricket. I det senare fallet kan det dock vara svårare att genomskåda.
Branschtidningen Resumé rapporterade nyligen (4/7) om hur ett antal höga mediechefer, däribland Expressens Thomas Mattson, skällt ut nätjätten Google på ett möte. Mattson beklagade sig över att när han sökte på sitt eget namn på Google så dök det upp länkar till ”hatsajter” eller alternativmedier. Han menade att Google och de andra nätjättarna måste bli bättre på att ta ansvar för ”varumärkessäkra miljöer” utan hat och hot.
Det är lätt att förstå Mattsons frustration över att bli uthängd på nätet. Men det är faktiskt obegripligt, för att inte säga häpnadsväckande, att svenska mediechefer försöker påverka vilken information vi ska kunna söka på nätet. Googles sökmotor är ett fantastiskt verktyg, inte minst för journalister, som bygger på att det i möjligaste mån är neutralt och fritt från censur.
Förtal, förolämpningar och hot ska polisanmälas. Polisen måste också ta dessa brott på allvar. Men det försåtliga, och näst intill maniskhet upprepade, talet om ”hat och hot” blandar medvetet samman kritik och opinionsbildning med relativt marginell brottslig verksamhet. Det är svårt att undkomma tanken att det är en medveten strategi för att driva fram konkurrenshinder.
Journalistik kan vara dålig av många skäl: för att den är ensidig, vinklad, bekväm, står nära makten eller saknar förankring i levande perspektiv och erfarenheter. Den kan vara dålig för att den försöker bekräfta den tilltänkta målgruppens världsbild. Den kan vara dålig för att den säljer lättuggade fraser som djupa intellektuella insikter. Det gäller oavsett hur etablerat mediet är. Men medier skiljer sig åt. Därför är mångfalden av godo.
Det är inte sanningen som tjänar på fler ”varumärkessäkra” miljöer.
