Mer idrott i skolan! Magkänslan säger att det är rätt. Moderaterna säger att det är rätt. Det finns till och med forskning som säger att det är rätt. I fredags rapporterade SVT om en ny studie från Lunds universitet som visar att mer motion gör att fler pojkar blir behöriga till gymnasiet. Från 88 procent till 95, vid en jämförelse mellan några klasser från liknande skolor, med och utan daglig idrott.
Kan man ta del av dessa rön utan att omedelbart förespråka mer obligatorisk idrott i skolans läroplaner? Nej – eller jo, faktiskt.
Det finns nämligen en hel del barn och ungdomar som avskyr idrottslektionerna. De avskyr att springa efter bollar, hoppa över plintar, svänga sig i lianer, åla under bommar eller göra armhävningar till skränig musik. Och om de inte hatar själva aktiviteten, gruvar de sig inför att behöva klä om och duscha i klasskamraternas åsyn. Dessa barn får snällt foga sig i läroplanen, packa gympapåsen en eller två gånger i veckan, gå på simundervisning och delta i de obligatoriska idrottsdagarna. Men det blir svårt att motivera för 13-åriga plugghästar med ringa idrottsintresse varför de plötsligt måste ha gymnastik ännu oftare – de har ju inga problem med betygen.
Då pekar någon – Moderaterna till exempel – på Frankrike: Där har barnen minsann dubbelt så mycket idrott. Kan så vara, men som skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren nyligen skrev i en krönika på den här sidan (GP 9/1), så är det meningslöst att leta fram särdrag i andra länders skolsystem och tro att dessa ska kunna vända utvecklingen i Sverige. Det finns så oerhört mycket i det omkringliggande samhällets förhållningssätt till barn, auktoriteter och bildning som påverkar så mycket mer än pedagogiska enskildheter.
För övrigt: enligt den senaste Pisa-mätningen ligger Sverige och Frankrike på ungefär samma nivå inom de tre ämnesområden som mäts.
Det står alla skolor fritt att pröva sig fram, och många fler skolor borde profilera sig med extra idrottsundervisning. Helt säkert finns det en stor efterfrågan. Rektorer borde prata med varandra på sina fortbildningsdagar om hur man uppmuntrar mer fysisk aktivitet på rasterna, särskilt för pojkar som befinner sig i riskzonen att lämna grundskolan utan fullständiga betyg. Barn kan gärna promenera i grupp några kilometer i stället för att ta bussen när det är dags för studiebesök. Men låt det stanna där.
Det finns ett överdrivet fokus på hälsa, träning och fitness i dagens samhälle: alla måste röra på sig, ingen får vara lite tjock, man ska lära sig att älska sin kropp. Svett och flås är förutsättningen för lycka, framgång, långt liv, skönhet och själslig balans. Men motion är varken vägen till lycka eller lösningen med stort L på den svenska skolans mycket djupgående problem.
