En 14-årig flicka misstänks ha knivmördat en kamrat på ett HVB-hem i Trollhättan. ”Eftersom vi inte har någon straffmyndig person lämnas flickan över till sociala myndigheter”, förklarar åklagaren (SVT 15/11).
I Skurup rånas en dam på sin handväska vid en bankomat: ”Ett vittne tog dock upp jakten på 14-åringen och sprang ifatt honom. Vittnet kunde hålla kvar pojken till polis kom till platsen. Väskan lämnades tillbaka till kvinnan och pojken kördes hem till sina föräldrar” (Ystads Allehanda 3/9).
De två händelserna från i fjol illustrerar att det i Sverige inte är möjligt att lagföra den som är under 15 år. Det är en regel som har hängt med sedan 1864 trots genomgripande samhällsförändringar i övrigt. Men 14-åringar kan alltså begå de hemskaste brott utan att drabbas av någon påföljd. Det leder bland annat till att minderåriga utnyttjas för att utföra grova brott som för vuxna förövare skulle ha medfört långa fängelsestraff.
Den närliggande frågan om straffrabatter för personer mellan 15-20 år behandlas i en av riksåklagare Petra Lundh ledd utredning som nyligen landade på regeringens bord (SOU 2018:85). Lundh föreslår att lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 inte längre ska få någon straffreduktion utan kunna dömas efter samma måttstock som andra myndiga personer. Bra så. Mindre bra enligt mig är att utredningen vill behålla systemet med generösa straffrabatter för ungdomskriminella i åldern 15-17 år.
Mitt rosande och risande av utredningens förslag stämmer i stora drag med vad rikspolischef Anders Thornberg skriver i en ödesmättad PM som han överlämnade till justitiedepartementet i november. Där listas myndighetsuppdrag, lagändringar och andra åtgärder som polisen omgående behöver för att bryta våldsutvecklingen med dödsskjutningar i utsatta områden.
Thornberg upprepar nästan desperat det mantra som han sedan i höstas har framfört i press, radio och TV, nämligen att tillväxten och återväxten av mycket unga personer i de gängkriminella kretsarna måste brytas: ”Bakom varje person som dödas eller grips och döms till fängelse finns ett tio/femtontal som vill ta dennes plats. Vid flera av skjutningarna har offer och gärningspersoner varit minderåriga.” Thornberg varnar också för ett påföljdssystem som ger den organiserade brottsligheten incitament att värva unga personer för att begå allvarliga brott.
Själv är jag beredd att gå längre. 15-årsgränsen för att kunna lagföras för brott har spelat ut sin roll i ett samhälle som plågas av våldsbrott utförda av unga i allt lägre åldrar. En sänkning av straffmyndighetsåldern löser inte alla problem, naturligtvis inte. Men möjligheten att kunna anhålla, häkta och döma grovt kriminella som fyllt 14 år skulle göra det mer komplicerat för hjärnorna bakom den organiserade brottsligheten att rekrytera och utnyttja unga människor. Återväxten till de kriminella gängmiljöer som rikspolischefen säger sig föra en hopplös kamp emot, skulle då kunna bromsas. Så nog finns det skäl att ompröva straffmyndighetsåldern.
