Szulc: Svenska reaktioner på den polska lagändringen är okunniga

Debatten om den polska lagändringen som, enligt vissa, kriminaliserar anklagande av polacker för att ha deltagit i Förintelsen, visar prov på en okunskap både om lagparagrafens innehåll som dess historiska kontext, skriver gästskribenten och författaren Artur Szulc.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Debatten om den polska lagändring - felaktigt benämnd som "förintelselagen" som gör det straffbart att exempelvis lägga skulden för nazityska brott på den polska nationen - har nått även Sverige. Här har reaktionerna varit en blandning av föga generösa tolkningar av avsikterna bakom lagen, korrekta iakttagelser och budskapet att de traditionellt antisemitiska polackerna är medskyldiga till Förintelsen.

Lagen är till för att mörka denna sanning. Exempelvis menar Aftonbladets Åsa Linderborg att lagen "kriminaliserar alla tolkningar av andra världskriget som strider mot regimens nationalistiska projekt".

Iingressen till en text av Expressens Jens Liljestrand varnas det för "extremisternas strategi" som går ut på att ta makten över vårt minne. Som utgångspunkt i hans text återfinns Jedwabne, en stad där minst 350 polska judar mördades av sina polska grannar i juli 1941. Denna massaker är väldokumenterad och förutom i vissa polska högerkretsar är det ingen som förnekar att grupper av polacker var förövare.

ANNONS

I DN Kultur görBjörn Wiman kopplingar mellan antisemitism i Polen och lagändringen. I hans resonemang knyts Förintelsen, den kommunistiska regimens antisemitiska kampanj 1968 och dagens polska lag samman och förvandlas till järtecken om att farliga tider nalkas. Det är försåtlig argumentation eftersom Förintelsen och kampanjen 1968 inte hänger ihop. Därtill bygger hans, precis som Linderborg och Liljestrands, sätt att argumentera på en snäv förståelse av den polska lagändringen.

Om man istället sansar sig lite och försöker förstå varför lagändringen tillkommit, vad den betyder och varför den är en reflektion av polsk historiesyn så kanske tonläget kan dämpas något.

Det finns en lag från 1998 som bland annat gäller relativisering och förnekande av nazityska och kommunistiska brott mot den polska nationen. Denna lag har nu alltså fått vissa paragraftillägg som huvudsakligen handlar om att brottsförklara två saker: offentligt användande av uttrycket "polska dödsläger" när man avser nazityska och att lasta den polska nationen för nazityska illdåd.

Det handlar inte om att straffbelägga alla slags påståenden om polska övergrepp mot judar utan sådana, vilket tydliggörs i paragrafen, som går mot kända fakta. Med andra ord finns det inget utrymme i paragrafen att till exempel åtala överlevare som vittnar om polska angivare eller mördare. Inte heller kan lärare som undervisar om Förintelsen och förklarar, utifrån polsk forskning, om att det fanns polacker som begick förbrytelser mot judar åtalas enligt paragrafen.

ANNONS

Överhuvudtaget är också konstnärer och forskare undantagna i tilläggen. Enligt lagändringens förespråkare, bland politiker och opinionsbildare, är huvudsyftet att skapa ett verktyg som ska kunna användas mot generaliserande och oriktiga yttranden som gör den polska nationen medansvarig till det nazityska utrotningsprogrammet riktat mot judar.

På så vis vill man förhindra att övergripande frågor om ansvar och skuld leds i inkorrekt riktning som fördunklar kunskapen om vem som initierade, planerade och utförde det systematiska massmordet på Polens judar.

Att det fanns polacker som bistod tyskarna i till exempel jaktenpå gömda judar eller som angav judar är omöjligt att förneka. Men dessa brott, hävdar lagändringens försvarare, begicks på individnivå och ska inte betraktas som uttryck för den polska nationens eller exilregeringens vilja. Den mentala grunden för svenska reaktioner på lagen finns i den västeuropeiska historiesynen.

I väst exkluderas historien som en bas för nationell gemenskap. Historien betraktas i stället som uteslutande ett pedagogiskt instrument mot nationalism, patriotism och populism. I detta ingår den ideologisering av Förintelsen som skett i väst och som inneburit att den blivit ett "fundament i en europeisk värdegrund", som professor Klas-Göran Karlsson uttryckt det. Kollektivt ansvar och skuld för mördandet av judar är således nödvändigt.

I öst används inte Förintelsen på samma sätt i det offentliga samtalet och tanken att man på nationell nivå ska erkänna skuld och ansvar för delaktighet i utrotningen av judar är främmande för många polacker. Auschwitz har inte samma symboliska status i öst som det har i väst eftersom polacker, ungrare, ukrainare etc. också har att hanterat minnet efter de kommunistiska brotten och Gulag.

ANNONS

I Polen - ett land som under 1900-talet krossades av två totalitära ideologier - har historien därför en annan, enande funktion. Visst använder sittande polska regering historien som ett politiskt redskap, inte bara för att främja sin version av patriotism utan också för att framstå som orubbliga gentemot vad man upplever som historieförvanskningar.

Regeringen vill visa handlingskraft mot påståenden om att polackerna mördade fler judar än tyskar under kriget och mot uttrycket "polska dödsläger" som återkommande används i exempelvis tyska medier. Talande är att oppositionen inte röstade nej till lagändringen utan lade ner sina röster och även om polacker kan vara kritiska till formuleringar i lagen så stödjer många åtgärden.

Lagändringen är fel väg att gå. Politiker ska inte reglera vad som får eller inte får sägas i historiska frågor. De avgörs bäst genom gedigen forskning.

ANNONS