Med hjälp av humor kan trösklarna till politiken sänkas. Därför är det viktigt att den tillåts slå åt alla håll. Åtminstone om det är public service – med uppdrag att vara oberoende, opartiska och sakliga – som ska stå för den.
Det ligger i sakens natur att satiren inte alltid är särskilt saklig. Desto viktigare blir det med opartiskhet. Detta har inte SVT lyckats särskilt bra med. När Publicistklubben nyligen anordnade en debatt om just politisk satir riktade komikern Aron Flam hård kritik mot dem:
“Folkets främsta företrädarevar ett webbsatirprogram jag försökte göra på SVT. Jag säger ‘försökte’ därför att public service är oförmögna att göra politisk satir. De censurerar nämligen friskt och bara om det slår mot vänster, miljöpartiet eller feminism.”(6/3)
Flam menar att han fick ”kämpa i varje avsnitt” för att få ha med skämt som slog mot vänstern. Detta samtidigt som skämt som riktade sig högerut gick igenom utan problem.
Ett annat exempel är när Belinda Olsson, i egenskap av programledare för SVT:s Opinion Live, gjorde satir riktad mot dem som använder begreppet ”no go zon” för att beskriva hårt utsatta områden. Det hela kunde tolkas som något slags ställningstagande från SVT:s sida. I synnerhet som Olsson är anställd programledare som vanligtvis inte ägnar sig åt satir och inte en extern komiker anlitad just för det ändamålet.
Det är allvarligt. Både för att SVT misslyckats med att göra politisk satir, men också för att den opartiskhet som detta ger uttryck för återkommer på andra områden; något tidningen Journalisten nyligen uppmärksammade(nr 2, 2017). Där togs bland annat upp hur rädsla att spela ett visst parti i händerna (gissa vilket!) påverkade rapporteringen i flyktingfrågan. Vad hände med ”oberoende, opartisk och saklig”?
