Få länder i Europa kan mäta sig med Sverige vad gäller narkotikarelaterade dödsfall. Den genomsnittliga dödligheten i Europa uppskattas av EU:s narkotikabyrå (EMCDDA) till 16 dödsfall per en miljon invånare, i Sverige är motsvarande siffra 70 dödsfall.
Beror det på att polisen gör ett dåligt jobb? Knappast. Polisen har gjort sitt för att motarbeta narkotikabruket i Sverige. Enligt sociologiprofessorn Ted Goldberg har antalet årsarbetskrafter som polisen ägnat åt narkotikaärenden ökat med 450 procent mellan åren 1980 och 2009. Polisen ägnar stor möda och arbetskraft åt att sätta dit både missbrukare och rekreationsbruk av narkotika. Detta samtidigt som antalet personer som dör i överdoser har tredubblats på tio år.
Inte nog med att de polisiära ansträngningarna tycks vara förgäves, de har också bidragit till att flytta resurser från mer krävande brottslighet . Detta samtidigt som Polisen är underbemannad och på vissa platser knappt förmår upprätthålla ett minimum av trygghet för medborgarna.
Sveriges narkotikapolitik har inte bara varit verkningslös. Tvärtom har den direkt bidragit till ett annat problem - gängvåldet. FN:s byrå för droger och brottslighet (UNODC) har vid flera tillfällen påpekat att ett av de starkaste argumenten mot den restriktiva narkotikapolitiken är hur den berikat kriminella syndikat. Kanske är Centralamerika den världsdel som värst lidit av att narkotikaligorna berikat sig på de illegala substanserna.
Detta barn av narkotikapolitiken är uppenbart, inte minst i Göteborg. Kopplingen mellan de senaste årens gängvåld och narkotikahandeln är väl belagd. Men i debatten efter de återkommande gängskjutningarna vändes i stället uppmärksamheten mot tillgången till vapen, medan roten till gängvåldet - territoriella strider som rör monopolet på narkotikaförsäljning - helt förbisågs.
Den som påpekar hur olycklig situationen är får ibland höra att ”Vi behöver göra mer!”. Men vad skulle en krisande poliskår, vars belastning hela tiden ökar, kunna göra annorlunda? Vilket verktyg i förbudslinjens verktygslåda är ännu oprövat?
I många länder har man börjat omvärdera den destruktiva narkotikapolitikens skador. I flera amerikanska delstater har cannabis legaliserats, utan att helvetets portar öppnat sig. Men med konsekvensen att de mexikanska knarkkartellerna förlorat en lönsam inkomstkälla. Även i Kanada håller premiärministern Justin Trudeau på att genomföra en liknande politik.
Varför ska Sverige sticka ut med en bevisligen misslyckad politik på området?
