I april 1965 skrev Gordon Moore en artikel om den digitala tekniken som blev klassisk. I den förutspådde han att kapaciteten i elektroniska kretsar skulle fördubblas varje år det närmsta decenniet, samtidigt som priset halverades lika snabbt. Det gjorde, menade han, att det tio år senare skulle finnas persondatorer, mobiltelefoner och elektroniska klockor. Det otroliga var inte bara att Gordons förutsägelser slog in, utan också att han lite senare startade Intel Corp. som fortfarande har samma enkla affärsidé: att driva Moores förutsägelse vidare.
I dag har hans ”lag” hållit i fem decennier och förintat fler industrier än någon annan teknik i historien. Det är den som drivit globaliseringen, genom att göra en ofattbar kommunikationssektor möjlig: när världens televerk firade jubileum 1976 hade de lyckats dra fram 400 miljoner telefoner på hundra år. Fyra decennier senare säljs det lika många smartphones varje kvartal. Var och en av dem kan överföra mer information än ett helt lands telefonnät gjorde förr.
Därför finns det bara ett sätt att tänka runt år 2050: man får utgå från att Moores’ lag fortfarande gäller då och att teknikutvecklingen snarast accelererar. Därefter sträcker man ut de trender vi ser idag 35 år till. Den viktigaste utmaningen är att definiera om världens nationer så att de inte faller samman under 2020-, 30-talet och 40-talen när den mänskliga rörligheten ökar kraftigt och den sociala skiktningen hårdnar.
Trenderna är redan tydliga. I början av 1990-talet föll inte bara Östeuropa ihop. I andra delar av världen började man tala om begreppet "failed states", länder som fanns som en flagga i FN, men i praktiken hade brutit ihop. På den tiden gällde det obskyra länder i Afrika, men fenomenet har snabbt spritt sig upp mot Medelhavet och visar inga tecken på att försvinna.
Det är länder som slutat fungera när befolkningen växt för mycket, samtidigt som trycket på dem ökat på grund av de enorma flödena av information och vapen. När upproren och inbördeskrigen väl har startat har det visat sig att de nationella institutionerna varit för svaga för att återupprätta den gamla stabiliteten.
I väst ser vi en tidig variant av fenomenet. Välfärdsstaterna är hårt nedskurna, men trots det fungerar skattesystemen så dåligt att de offentliga underskotten ökar. Ännu värre är det i landets mindre beståndsdelar. Sverige har mer än hundra kommuner som de sista fyra decennierna förlorat sina största industrier, varefter en tredjedel av befolkningen försvunnit. De som finns kvar åldras i hög takt, och vilka som ska betala skatt och vårda dem är det ingen som vet.
Det institutionella sammanbrottet påskyndas av den ökade rörligheten. Alla har sett bilderna på flyktingar som navigerar fram med smartphones och 3G-nät. Det bekräftar kraften i Moores’ lag: år 2000 hade en syrier på hundra mobiltelefon, ett drygt decennium senare fanns det mer än tio miljoner mobiler i landet, vilket gjorde både upproret och flykten möjlig. Det har också gjort att den enorma skiktning som länge funnits mellan länder nu blivit synlig för blotta ögat utanför vilken Lidl-butik som helst.
Allt detta är trender som kommer att växa de nästa tre decennierna. Det finns ingenting hos de nuvarande statssystemen som rustat dem för vare sig rörligheten eller de allt större pensionsavgångarna. Alternativa lösningar krävs.
Eftersom jag är optimist tror jag att lösningarna finns. På det personliga planet kommer det att handla om olika självständiga kooperationer och associationsformer. Ser man till de fenomen som kallas ”stat” och ”kommun” kommer de att bli mycket mer rudimentära till sin form. Det pågående sammanbrottet beror på att de tagit på sig för många verksamheter, varefter de drabbats av alltmer missnöje från alltfler grupper.
Ingen mindre än Karl Marx analyserade för länge sedan vår utmaning: ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon. Tvåhundra år senare är det precis där vi befinner oss.
JAN JÖRNMARK
docent i ekonomisk historia, knuten till Handelshögskolan i Göteborg och Forskningsinstitutet Mistra.
#Sverige2050 är ledarsidans artikelserie om Sveriges framtid.