Segregation är ett av de störstaoch allvarligasteproblemen i Sverige. Den har växt under lång tid ochkommer till uttryck iallt fler områden som präglas av hög arbetslöshet, kriminalitet och låga skolresultat. Barn som växer upp i sådana områden löper stor risk att ärva sina föräldrarsutanförskapoch i sin tur föra den vidare till sina barn. Det är ett problem på såväl samhälls- som individnivå.Men inför frågan om hur denna utveckling skabrytastycks regeringen stå handfallen.
Underden rödgrönamandatperioden harregeringendrivit en bidragspolitik som snarare lär befästa än bryta den växande segregationen. De jobbsatsningar som har gjorts för att svaga grupper ska få in en fot på arbetsmarknaden har visat sig vara misslyckade; dels uppgår antalet trainee- och beredskapsjobb bara till en bråkdel av vad som utlovades, dels har det visat sig att majoriteten av beredskapsjobben – tvärtemot vad som var syftet med dem –hargått till högutbildade personer.
Under mandatperioden har regeringen tillsatt nya samordnare eller startat nya myndigheter när den velat visa sig handlingskraftig trots att den egna politiken inte räckt till. Så även denna gång. Till årsskiftet får Sverige ännu en myndighet: Delegation mot segregation.
Att inrätta en myndighet som ska arbeta mot segregation är ett bekvämt sätt för regeringen att köpa sig tid. Man kan visa att man har gjort någonting konkret samtidigt som man kan förklara varför resultaten uteblivit; i valrörelsen kan man peka på att myndigheten är så pass ny att det lär dröja innan arbetet ger effekt.
Samtidigt kan regeringen skjuta ifrån sig en del av ansvaret om det senare visar sig att utvecklingen inte brutits – vilket den knappast lärgöraenbart av en ny myndighet. Då kan man enkelt skylla på att myndigheten brustit i sitt arbete i stället för att behöva erkänna att det är de egna idéerna (eller snarare avsaknaden av dem) som är orsaken till misslyckandet.
Med detta sagt behöver det inte per automatik vara fel att inrätta nya myndigheter som ska arbeta med frågor likt denna. Men innan en ny myndighet startas måste en riktning stakas ut. Därefter kan man delegera arbete till myndigheten. Däremot blir det problematiskt när de som är högst ansvariga inte har någon idé om vad som behöver göras och i stället för att delegera arbete försöker delegera ansvar. Dessutom har Sverige över 300 olika myndigheter, varav det redan finns några som skulle kunna vara lämpade för att ta ett större ansvar för frågan om segregation. Behövs verkligen en till?
