Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Svenskproducerad korruption

Om det är något som blivit uppenbart i och med 2017 års skandaler så är det inte bara att makt missbrukas, utan också att det är svårt att utkräva ansvar på ett tillfredsställande sätt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Transparens är en viktig del av demokratin då det möjliggör för media men även medborgare att granska makthavare. Även om Sverige utmärker sig med en låg nivå av korruption och öppenhet genom en långtgående offentlighetsprincip visar förra årets myndighetsskandaler att allting inte fungerar som det ska. Detta har nu gett utslag i Transparency Internationals årliga ranking över korruption där Sverige tappar fyra poäng – vilket anses vara mycket i sammanhanget.

Mest uppmärksammad av förra årets skandaler var den på Transportstyrelsen. Dåvarande generaldirektören Maria Ågrens agerande överensstämmer förvisso inte helt med den gängse definitionen av korruption, som är missbruk av offentlig makt för privat vinning. Ågren torde inte ha haft mycket att vinna privat, även om det otvivelaktigt handlade om missbruk av offentlig makt. 

Skandalen hade emellertid även en annan aspekt och det var hur regeringen lade locket på. Frågor besvarades undvikande och politiska tjänstemän offrades, kanske inte för just privat vinning men för partiets och regeringsmaktens skull. 

Förutom haveriet på Transportstyrelsen avslöjades förra året att det utspelat sig en liknande incident på Polismyndigheten under Dan Eliassons chefskap. Till skillnad från Ågren slapp Eliasson dock både juridisk brottspåföljd (även om hennes var anmärkningsvärt milt) och uppsägning. Vidare uppdagades en stor korruptionshärva hos Statens fastighetsverk och en utbredd mutkultur hos Trafikverket.

Även i Göteborg har vi sett hur politiker och tjänstemän missbrukat sin makt. Ta exemplet med den kommunala verkstaden, vars syfte är att serva bilar som ägs eller leasas av kommunen, men där chefer lät anhöriga reparera sina bilar – till lägre kostnad än hos en vanlig verkstad. 

Sedan har vi härvan på kommunala Intraservice, vars roll är att hantera kommunens betallösningar. Politiker och kommunanställda semestrade på skattebetalarnas bekostnad och medarbetare misstänktes ha haft "olämpliga" relationer med leverantörer.

Utöver förfarandet i sig är det anmärkningsvärt hur slapphänt kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) har hanterat problemet. Länge hette det att hon hade förtroende för Tord Karlsson (S), kommunalråd och ordförande för nämnden för Intraservice. Sedan fick han plötsligt lämna sina uppdrag. Men inte för att Hermansson hade insett att Karlsson agerat olämpligt, utan för att han var så hårt ansatt som person att det inte skulle hålla i längden. Nu har Hermansson svängt från att anse att det inte skett några "konkreta oegentligheter" på Intraservice till att presentera en handlingsplan med åtgärder i en debattartikel.

På såväl nationell som lokal nivå handlar det inte om enskilda och isolerade händelser utan om mönster som upprepar sig. Den som värnar om demokratin, och om förtroendet till den, bör fråga sig hur denna typ av maktmissbruk kan förhindras – men också hur förtroendet till de offentliga institutionerna ska återställas när skadan redan är skedd. För om det är något som blivit uppenbart i och med 2017 års skandaler så är det inte bara att makt missbrukas, utan också att det är svårt att utkräva ansvar på ett tillfredsställande sätt.  

Mest läst