Vågen av terrordåd har satt Svenska kyrkan i en svår situation. Återkommande nyheter om hur våldshandlingar ute i världen motiveras med religion, och om hur kristna nu är den mest förföljda gruppen, leder till krav på att kyrkan ska ta ställning.
Till exempel har ärkebiskopen nyligen kritiserats för att inte personligen ha gått ut och fördömt is-terroristernas mord på prästen Jaques Hamel i franska Rouen. Ett Facebook-initiativ från svenska präster om att bära kors öppet för att visa sammanhållning efter dådet fördömdes däremot raskt av Svenska kyrkans kommunikationsavdelning som bland annat kallade det ”uppviglande”och ”okristligt”.
Man kan förstå att en kristen kyrka principiellt värjer sig från att göra starka politiska ställningstaganden i en hotfull situation. Men det som får Svenska kyrkan att framstå som skenhelig i sammanhanget är att man är påfallande tyst om våld som kommer från islamister, men man har varit desto skarpare i att fördöma våldshandlingar som utförs av till exempel israeler. Israel ett av få länder i regionen där kristna kan bära kors i offentligheten utan att riskera att dödas. Den israelisk-palestinska konflikten är också en av de minst blodiga som pågår i Mellanöstern. Men där är Svenska kyrkans höga företrädare mycket alerta med att fördöma allt våld från den israeliska sidan. Varför är det viktigt att fördöma våld i vissa fall, men inte i andra?
En annan faktor som nu vänds mot Svenska kyrkans ledning är dess närtida samröre med islamister. I debatten om att bära kristna kors kan kritikerna använda ett foto på förre ärkebiskopen Anders Wejryd när han besökte Hamas ledare Ismail Haniya i Gaza 2014. Wejryd bär då sitt kors nedstucket i fickan. Så mycket för den religionsdialogen. Dessutom kan man undra hur vänskapen med Hamas rimmar med Svenska kyrkans ställningstaganden för till exempel kvinnors och för HBT-personers rättigheter.
Om Wejryd kan också sägas att han besökte Syriens blodige diktator Assad 2010, och beskrev honom som en ”imponerande person ”som ”försöker åstadkomma glasnost”. Naiviteten framstår som monumental.
Svenska kyrkan ser inför IS våld mot kristna ut att ha målat in sig själva i ett hörn. Genom att vara politiska och till och med konfrontativa i andra sammanhang ses nu också deras tystnad som ett val. Deras kommunikatörer och biskopar har uppträtt som om människor hela tiden kräver politiska ställningstaganden från kyrkan. De har själva överskridit gränsen mellan religion och politik och nu deltar de i en lek som de inte riktigt kan tåla.
För de flesta medlemmar i Svenska kyrkan är nog dock religion och politik fortsatt skilda sfärer som de inte gärna blandar. Men frågan ärvad politiseringen av Svenska kyrkan betyder för medlemstappet, och på sikt för kyrkans särskilda ställning i Sverige.
