Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Susanna Mannelin: Vi är en nation av experter och vinnare

"Det skulle kunna tyckas att det finns ett värde i att både som barn och vuxen lära sig att hantera insikten att man inte alltid är bäst."

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En gråmulen söndagsförmiddag i april spelas det knattefotbollscup i en storstadsförort. Sömndruckna föräldrar gäspar vid sidlinjen, sporadiskt hejande på sina åttaåriga avkommor. Det ena laget tränar något oftare än det andra och efter en stund leder de med 5-0. Då får det andra laget att plötsligt släppa in en till spelare på plan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nu har ett lag sex spelare som kutar efter bollen, medan det lag som tränar oftare fortfarande har fem. Inom några minuter leder det lag som tränar mer ändå med 8-0. Det andra laget får släppa in ytterligare en spelare på plan, och har nu sju barn mot det andra lagets fem. Matchen slutar 8-0 till laget med fem spelare på plan. Fast det spelar egentligen ingen roll, för det utses ändå ingen vinnare och alla får likadan medalj. En bekant upplyser mig om att det är för att inget barn ska känna sig sämre än någon annan.

På ett stimmigt fik ett par dagar senare talar en upprörd kvinna i falsett om för sin väninna hur arg hon är över att ha blivit ifrågasatt av barnavårdscentralen vid det senaste besöket. Latteskummet står likt fradga runt munnen när hon yvigt gestikulerande berättar hur sjuksköterskan haft anmärkningar på att det lilla barnet suttit med en full godispåse i knäet vid artonmånaderskontrollen – "för att hålla sig lugn förstås, vad ska jag göra?". Att någon ens kan ha mage att ha synpunkter det sätt på vilket hon utövar sitt föräldraskap är en sådan kränkning att röstläget höjs både en och två oktaver. Väninnan nickar ivrigt och försäkrar att hennes kamrat absolut inte är ett dugg sämre än någon annan.

Någon vecka därpå står företrädare för ett litet regeringsparti och berömmer sitt statsråd, som just ska till att avgå. Han är en sådan god humanist och antirasist, detta statsråd. Förvisso har han fastnat på bild när han käkar middag med ett gäng högerextrema, och jämfört Israel-Palestina-konflikten med Förintelsen – men han har ändå fortfarande partiledningens fulla stöd och förtroende. Han är inte ett dugg sämre än någon annan.

Det skulle kunna tyckas att det finns ett värde i att både som barn och vuxen lära sig att hantera insikten att man inte alltid är bäst. Att man kanske inte är lika bra, man kanske till och med är riktigt kass i bland. Att man har mer att lära, att man behöver öva för att bli duktig på något eller kanske att man faktiskt inte är en fullt så lysande humanistisk stjärna som man föreställt sig. Att en del av att vara människa är att hantera det faktum att man förlorar, vet mindre eller fattar dåliga beslut – och sedan använda denna insikt för att anstränga sig för att bli bättre, kunna mer och göra rätt.

Men vi är redan en nation bestående av experter och vinnare. Alla barn får fotbollsmedalj, alla föräldrar gör alltid det som är bäst för deras barn, alla statsråd är goda feminister och antirasister – till och med när motsatsen är bevisad. Ingen kan mer eller bättre än någon annan, ingen är duktigare eller mer lämpad.

Tänk att just vi är så begåvade att vi allihop alltid kommer på första plats.