Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Susanna Mannelin.

Susanna Mannelin: Urspårad genusvetenskap

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Då mannen lade sin ’vita blick’ på kvinnan [...] tycktes det som att även jag i hans ögon ’tog färg’ och sjönk i status. Avståndstagandet visade sig i form av en avspisning genom att nämna att han var tvungen att gå på ’muggen’. Här tolkas uttalandet innehålla avstånd i såväl klass- som genusserialitet. Genom att hänvisa till toalettbesök markerade han en gräns mot oss som kvinnor [...]. Genom benämningen ’muggen’, som är en benämning av lägre valör, tyckes uttalandet som ett klassmässigt nedsättande tilltal. Dessa markeringar verkar även ’stoppande’ för mig, eftersom jag gjordes svarslös.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ovanstående citat är hämtat ur doktorsavhandlingen ”Rum, rytm och resande: Genusperspektiv på järnvägstationer”, framlagd vid Linköpings Universitet i fjol. Författaren har just frågat en manlig resenär om han kan visa en annan, icke-svenskspråkig, kvinna vägen till bussarna, varpå mannen svarar jakande med tillägget att han ”ska gå på muggen först”. Denna uppenbart graverande händelse diskuteras sedan över 1,5 A4-sida och med slutsatserna redovisade ovan.

Lite längre fram i texten hamnar författaren i en existentiell kris på Norrköpings station när hon får för sig att människorna omkring henne anser att hennes väska inte matchar hennes kappa: ”Kanske matchar jag inte min rena väska? Vem är jag i denna situation?” Boven i detta inre drama? Författaren har förstås internaliserat den manliga hegemoniska blicken – inte bara bejakat egna privata vanföreställningar om sina medmänniskors intresse av hennes garderob, vilket för en lekman likt undertecknad möjligen framstår som ett rimligare alternativ.

Avhandlingen, som alltså resulterat i en doktorstitel (detta kan vara värt att påminna sig själv om), är mer än något annat en 278 sidor lång studie i hur man genom ideologiskt igenimmade glasögon kan tolka sina medmänniskor och sin omvärld så absolut illvilligt det bara är möjligt och sedan kalla det ”forskning”.

Hela verket tycks skrivet utifrån devisen ”hen som söker skola finna – sina egna övertygelser”. Man skulle vantroget kunna sätta sitt hopp till att skriften även inom det feministiska skrået anses som obskyr och fullkomligt befängd, men tvärtom lyfter namnkunniga tidskriften Feministiskt Perspektiv fram den som ett exempel på intressant aktuell genusforskning och organisationen Sveriges Kvinnolobby skriver på sin hemsida engagerat om författarens slutsatser.

Visst finns det poänger i att granska hur samhället förhåller sig till kön – studier om hur den medicinska vården skiljer sig åt för kvinnor och män är ett gott sådant exempel. Men när det är möjligt att tillskansa sig auktoriteten av en doktorstitel genom att sätta sina egna politiskt färgade hjärnspöken på pränt utan att någon höjer ett varningens pekfinger på vägen har något gått verkligt snett inom akademin.

Vem som bekostade den genusmärkta tågstationsavhandlingen? Det gjorde Trafikverket.

Månne borde någon ha dragit i nödbromsen å skattebetalarnas vägnar innan tåget spårade ur.

Mest läst