För att verkligen förstå Göteborg måste man glo ordentligt på en karta. Gör man det tillräckligt länge märker man att några av de absolut mest utmärkande dragen för Göteborg är Oscarsleden, Dag Hammarskjöldsleden och E6:an.
De ser ut som tre stora vener som löper genom en kropp. Vid första anblick tycks de vara livsnödvändiga. Vill man ta sig från Västra Göteborg till Östra då tar man såklart leden, man vill ju inte fastna bland rödljusen mitt i stan.
Men det finns en baksida med att bygga trafik på det här viset. I Göteborg råder det en total brist på kommunikation mellan trafikplaneringen och stadsplaneringen. De stora lederna är helt ointresserade av att ta del av stadsmiljön.
Sammanhängande stad där bebyggelse och gator samverkar är något främmande för Göteborg. Här hoppar man med hjälp av trafikspaghettin mellan enklaver av bebyggelse. Miljön mellan punkt a och punkt b är transportsträcka, sällan stad. Mark förblir outnyttjad, människor tvingas till längre resor och naturrområden längre ut behöver bebyggas.
En radikal, men helt realistisk linje, vore att återföra vägarna till staden. Gör om de stora lederna till stadsgator. Sänk samtidigt hastigheten och låt husen närma sig gatan.
Det finns mindre släktingar till de stora genomfartslederna som skulle må bra av en närmare relation till stadsdelarna de befinner sig i. Ta exempelvis Ekedalsgatan i Majorna. Varför är den inte flankerad av stad utan av ogräs? Även Guldhedsgatan är ett mysterium. Vad är det för meningslösa diken man ser mellan Sahlgrenska och Wavrinskys plats?
Efterfrågan på centrala bostäder är enorm. Många undviker att äga bil, antingen åker de kollektivt, cyklar eller har bilpool. Det finns ett sug efter korta resor och sammanhängande stad som i sin tur stimulerar det lokala närings- och utelivet.
Det här är en ödesfråga för Göteborg; det går inte att hålla isär stadsplaneringen från trafikplaneringen, de måste börja samarbeta.
