Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild: Jenny Sonesson/Ernst Henry photography och Jimmie Åkesson (SD)/TT
Bild: Jenny Sonesson/Ernst Henry photography och Jimmie Åkesson (SD)/TT

Sonesson: SD behöver ta fram en vitbok om sin historia

Att SD stoppat den utlovade vitboken i malpåse tyder på att partiet inte vill, orkar eller vågar gå till botten med sina rötter i nynazism och vitmaktrörelse. Så länge partiet har denna inställning kommer det aldrig helt kunna tas på allvar som seriös parlamentarisk kraft. Vill partiledningen göra upp med historien har man fortfarande en lång väg att gå. En vitbok är ett första nödvändigt steg.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sverigedemokraterna bildades 1988. Partiets grundare och tidiga förgrundsgestalter utgjordes huvudsakligen av personer som varit verksamma i olika rasistiska organisationer. Ett exempel är Anders Klarström, partiledare mellan åren 1989 till 1995, som tidigare hade varit aktiv i nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP).

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Förra året meddelade Sverigedemokraterna att partiet hade för avsikt göra upp med sitt förflutna, en gång för alla. Jimmie Åkesson uppgav, under partiets dag i Almedalen, att det förgångna ständigt påverkar SD:s trovärdighet. Han beklagade att det var motståndare som skrev hans partis historia men erkände att det funnits och finns skäl till den skarpa kritiken. 

SD:s gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, uttalade i samma veva att det existerar delar i partiets historia som de inte är stolta över och att ”vi är beredda att erkänna misstag”. Partiledningen ville därför låta oberoende forskare utan politisk agenda gräva i arkiven och lägga fram en så kallad vitbok före riksdagsvalet (TV4 7/7 2017) .

Vitböcker är inget nytt fenomen i svensk politik. Efter Sovjetunions sammanbrott presenterade Vänsterpartiet vitboken ”Lik i garderoben?” som handlar om partiets förbindelser med de kommunistiska diktaturerna inom östblocket. Dokumentet har fått kritik för att endast vara en redovisning och inte en uppgörelse på djupet. Men den bör ändå ses som ett tecken på nödvändig självrannsakan och omprövning. 

Av SD:s utlovade vitbok har det emellertid inte ens blivit en tumme på en barnvante. Partiet skyller på att det varit svårt att hitta etablerade akademiker som vill delta i projektet. Gruppledare Karlsson understryker samtidigt att det är ”bra att man håller diskussionen levande om mörka delar av partiers historia” (DN 26/10 2017). Det är svårt att tolka detta budskap som något annat än att avsikten att skriva en vitbok, i bästa fall, varit halvhjärtad från partiledningens sida. 

Finns det verkligen inte en enda forskare i hela landet som vill åta sig uppdraget att öppna dörren till SD:s unkna garderob? Partiet behöver givetvis inte begränsa sitt sökande till Sverige. I våra grannländer finns det akademiker som utan större språksvårigheter kan ta del av källmaterial på svenska. 

Märkligt nog har nyhetssajten Samtiden, som visserligen är fristående men underställd SD, haft både tid och resurser att granska ett annat partis mindre smickrande förflutna. I augusti, mitt under valrörelsen, lanserades på nätet en dokumentär om Socialdemokraternas historia: ”Ett Folk, Ett parti”. Filmen, som är drygt två timmar lång, fördjupar sig i socialdemokratins kopplingar till rasbiologi, tvångssteriliseringar och antisemitism. Samtiden borde ha ägnat sig åt sitt eget partis smutsiga byk, istället försökte man flytta fokus. 

Den skrinlagda vitboken väcker misstanken att SD inte vill, orkar eller vågar gå till botten med sina rötter i nynazism och vitmaktrörelse. Så länge partiet har denna inställning kommer det aldrig helt kunna tas på allvar som seriös parlamentarisk kraft. Vill partiledningen, ärligt och skoningslöst, göra upp med historien har man fortfarande en lång väg att gå. En vitbok är ett första steg. 

Mest läst